I gott sällskap

Tänk dig att du flyger ett plan, du befinner dig på låg höjd, långt från närmaste flygfält och du har ingen motor. Detta fick alla elever på Halmstad Segelflygklubb uppleva i fjol.

Vi träffar Johan Falkenberg på klubbens flygfält i Halmstad, som säger att segelflyg är den säkraste av alla flygsporter. Dit räknas även skärmflyg, ultralätt och motorflyg. Det beror på att det inte finns någon teknik som kan gå sönder, och att om man flyger efter regelboken så finns det marginal till alla eventualiteter.

Johan ger intrycket av att vara lugnet själv och han tar sig tid att förklara på ett sätt så att vi oinvigda kan förstå. Ett segelflygplan håller sig uppe genom att piloten hittar stigande luft (termik) som hen kan cirkla i och vinna höjd, för att sedan bege sig mot sitt mål. Är destinationen långt borta måste piloten hitta stigande luft med jämna mellanrum för att kunna ta sig framåt. Klubbens segelflygplan tar sig fyrtio meter framåt för varje meter det förlorar i höjd, det blir fyra kilometer framåt på hundra fallhöjdsmeter.
– Då vi kurvar kan planet stiga med fem meter per sekund, så du kan ta igen de hundra metrarna på tjugo sekunder. Om vädret tillåter kan vi färdas flera hundra kilometer (rekordet i Sverige är 1082km). Detta endast med hjälp av solkraft och skicklighet, berättar en entusiastisk Johan.

En av utmaningarna med segelflyg är att du inte kan se den stigande luften. Du får leta efter ledtrådar såsom moln och mörka fläckar på marken som blivit varmare än sin omgivning. Men bäst är förstås luftens konungar, rovfåglarna.
– De är proffs på att hitta termiken. Så ser man en rovfågel, så åker man dit. Där är det bästa stiget på flera kvadratkilometer, säger han.

För att beskriva formen på dessa osynliga massor av stigande luft (som han kallar varmluftsballonger) ger Johan oss en brutal men målande beskrivning.
– Egentligen ser termiken ut som en atombomb. Det skjuter upp i mitten och sen så går det ner på sidorna och så skjuts det in i mitten. Så i centrum, i kärnan, där har du hela tiden en plats där du puttas upp, upp till toppen av varmluftsballongen.

Då du sätter dig i ett segelflygplan är du helt omsluten av en genomskinlig bubbla som gör att du ser allt omkring dig (inte som den lilla glugg du får nöja dig med i passagerarplan). Planen har en tunn projektil till kropp och oproportionerligt långa vingar, allt för att optimera flygförmågan.
För att ta sig upp de första femhundra metrarna bogseras klubbens plan av ett motordrivet sportflygplan. Då piloten i segelkärran tycker att höjden är lagom, väntar hen in lite stig och passar då på att lösgöra sig från linan som går till bogserplanet.
– Vi flyger gärna tillsammans, för är det någon som hittat en bra termikblåsa, då åker man dit. Sen flyger vi oftast på varsin sida om termikblåsan, och sitter och kikar på varann hela tiden. Håller koll. Och så tävlar vi lite i vem som lyckas stiga mer än den andre.

Det är en väldigt lugn känsla däruppe, då du kopplar loss tystnar det lite, du hör endast vinddraget. Alla rörelser är mjuka och behagliga, även själva kurvandet känns lugnt. Det hela känns så självklart och märkvärdigt lätt – både vad gäller vikt och ansträngning. Som Johan säger;
– Det är inte läskigt, inte som ett fallskärmshopp, med adrenalinpåslag. Utan det är bara en fin upplevelse.

Klubben arrangerar ”prova på” flygningar, som är ett tillfälle att se Halmstad från ett nytt perspektiv.

Halmstad Segelflygklubb har endast 25 medlemmar och fem egna plan. Äldsta eleven just nu är 62 år, och den yngsta är 16. Du får börja flyga det år du fyller femton och certifikatet kan tas samma dag du fyller 16. Det finns ingen övre åldersgräns, så länge du är vid god hälsa. För några år sen fanns det en man som flög tills han var nittio, och han började i skola när han gick i pension.

Det är relativt enkelt att lära sig segelflyga, Johan liknar det vid att lära sig cykla, det är svårt att hålla balansen i början, sen plötsligt förstår kroppen hur det ska gå till och det blir lätt. Vid tionde flygtillfället brukar det inträffa, kroppen förstår hur kontrollerna påverkar planet och det hela blir självklart.

Nå, hur var det nu med alla elever som inte nådde hem till flygfältet och tvingades landa ute? Det visar sig att det ingick i själva grundkursen. Det är viktigt att få prova på att landa ute, så det inte känns som en extraordinär händelse. Att göra en utelandning är inte så dramatiskt som det låter. Eftersom planet inte behöver mer än 150 meter att landa på så duger de flesta åkrar. Oftast är det största problemet med att landa ute att någon måste komma och hämta pilot och plan. Planen fraktas i specialbyggda släpvagnar som kan dras med en personbil.
Mycket med den här sporten handlar om att anpassa sig till väder och vind, och att förutse händelser i förväg. Att flyga själv tillhör den typen av aktiviteter som fullständigt uppslukar alla sinnen. Varenda detalj ger ledtrådar, från variometern som visar stig (eller sjunk) till formen på molnen som talar om hur snabbt luften stiger. Om undersidan är rak då stiger det mycket, om den är fluffig så har det förmodligen slutat stiga under det molnet. Rökpelare från skorstenar kan vika av och ge ledtrådar, markens struktur behöver ständigt observeras, för att inte tala om andra piloter.

Det är inte konstigt att Johan ger ett så samlat intryck. Där ute på flygfältet är vardagens orosmoment långt borta, och uppe i luften existerar de inte.

Text: Anders Jauring