Arroganta gubbar & tjuriga tanter

Jävla mamma. Om du inte hade uppfostrat mig till en sån fin kille, hade jag kunnat bete mig som ett svin. Åtminstone emot de som förtjänar det. Har vi inte alla någon eller några gånger stött på arroganta gubbar, tjuriga tanter eller myndighetspersoner som ”bara gör sitt jobb”? Man blir ibland rätt förbannad. Kanske inte så att man vill klippa till vederbörande, men man vill vara begåvad med den sylvassa tungan som finns i filmens värld, den underfundiga magpumparen en litterär figur kan bjuda på eller kanske den slagkraftiga protestsångarens texter som vrider ur sig kritik som nästan alla nickar i takt till. När stunden för kvick replik infinner sig står man där dock allt som oftast förbluffad och stum. Den för stunden rätta dräparen lyser med sin frånvaro. Det blir liksom ingenting. Idioten får stå oemotsagd. Ända tills man några minuter senare och långt ifrån platsen kommer på vad man skulle sagt. Detta måste ha hänt alla. T.o.m. med nunnor och munkar. Nog fan blir även dessa trötta på syster Ingrid för att hon är så jävla petig med diskningen av träskedarna, eller broder Torbjörn som inte kan låta bli att alltid släppa sig när han går i procession? De där munkkläderna har ju dessutom en förmåga att släpa med sig doften fler meter än brukligt och morgonbönen efter bruna bönor blir alltid en uppvisning i sura miner och broder Torbjörns rosiga blomkålsöron. Allt annat är ju lögn.

Nu till det intressanta. Tack vare sociala medier har man fått plattformar att formulera sina okvädningsord på. Själva ögonblicket har förlängts. Det man behöver för att kunna formulera sitt svar. Detta är ju alldeles fantastiskt för oss som inte drar oss för att rätta till världen en smula när den snurrar lite snett och i otakt. Nu kan vi sitta på kammaren hemma, med ett ljummet glas Demi-Sec och fräsa ur oss en bitter sås av genomarbetade ”sanningar”. Sprida sörjan till vänner och följare, som per definition, nästan alltid står på samma sida man själv står på. Det är ju ganska underbart när man tänker efter. Sen kan idioten stå där som ett fån. Haken i denna problematik är ju ganska uppenbar. Oftast får ju inte kanaljen som är den riktiga måltavlan läsa ens underbart välformulerade skyffel med skit, då fanskapet i princip aldrig finns i ens vänlista. Hur löser man det? Här har vi ett verkligt problem.

Staffan Karlsson