Att vara syndig får mig att tänka på sex

När jag spontant tänker på att synda, tänker jag på choklad och lackstövlar. Tänk dig det i en kombo! Eller förresten, sluta med det. När jag fick frågan om jag ville skriva sju noveller om De Sju Dödssynderna var det inte alls choklad och lack som dök upp i tankarna. Jag landade omgående i kardinalsynderna. Fast oformulerat och lite vagt. Hur svårt kan det vara? Att hitta själva synden och en massa syndiga karaktärer visade sig inte alls svårt. Det svåra var att placera karaktärerna i en händelse värd att läsa. Med en twist.

Det hela gav upphov till en rad samtal och funderingar. Vi syndar som aldrig förr, men tänker inte på det som synder. Annat var det på 600-talet då påve Gregorius den store utnämnde de största synderna och hotade alla med att de skulle hamna i helvetet om de inte ångrade dem inför Gud. Hur farligt kunde det vara? Jag tänker att det kanske är en fridfull plats, fri från galningar som krigar i Guds namn – de är ju i himlen och bråkar!

Jag började se synder lite överallt, och tänka på dem som just synder. Som drivkrafter kontra förfall. Nog är det väl så att vi måste synda för att komma någonstans? Och nog är det också så att vi måste akta oss för att inte trampa runt och skada varandra i vår strävan efter en bättre och skönare tillvaro. Att inte mesa runt och ta skit utan att kunna bli förbannad och säga ifrån är ju något helt annat än okontrollerad vrede som väller upp som ett hat ur ingenting.

Jag insåg att jag också har syndat. Alla synder har jag begått. Jag har i högmod tänkt att jag kan bäst själv, fnyst inombords när jag blivit erbjuden hjälp. Jag har varit girig och velat ha saker för mig själv, roffat åt mig från en buffé i tron om att jag ska äta upp, men kastat mat lik förbannat. Frossat till den grad att det krävts Samarin för att lugna magen. Jag har blivit så arg att jag sett rött och jag har avundats de som har vad jag inte har. Jag har förlustat mig i sex och bekvämlighet till den grad att påve Gregorius själv kommer att smörja mig med eld och svavel i helvetet, för han är där, sanna mina ord! Och jag har varit lat. Valt att ligga i solstolen när jag kunnat arbeta. Allt har jag gjort och ingen Gud har jag att be om förlåtelse, så jag kommer att brinna till helvetets alla eldar har slocknat.

Saken är den att jag tror att vi alla kommer att vara där. Vi kommer att brinna för att vi utarmar haven och näringen i jorden så att vi kan unna oss och sätta guldkant på tillvaron genom att äta och dricka för njutningens skull, och inte bara tillräckligt för att bli mätta. Vi kommer att brinna för att vi vill ha dubbelt så mycket än det vi har och för att kapitalismens hjul får oss alla att ticka precis på det sättet det måste för att vårt ekonomiska samhälle inte ska kollapsa. Vi kommer att brinna för att vi sätter oss själva i första rummet och för att vi ständigt statusuppdaterar allt bra vi gjort och hur mycket lyckligare vi är än alla andra, eller hur bra vi är för att vi låter bli. Vi kommer att brinna för att vi missunnar andra att ha det bättre än de ”är värda” för att vi då blir så avundsjuka att vi inte längre är medmänskliga. Vi kommer att brinna för att vi skrattar åt folk som blir utskällda på teve, för att vi glider runt på en räkmacka genom livet och pensionerar oss i förtid. För att vi ställer oss själva i världens mitt och bygger oss ett imperium. Vi kommer att brinna för att vi brinner för mantrat ”Because I’m worth it”.

Jessika Nilsson