Connys Skivtips

Roxette – Good Karma

Reviderad utgåva. Uppdaterad programvara. Eller varför inte schampoföretagens favorit – ”ny formula”. I Roxettes fall stämmer alla beskrivningar ganska väl in på senaste albumet, Good Karma. Det är ett album som bygger på ett beprövat recept. Per Gessles poppiga melodier och sång, med Marie Fredrikssons välbekanta refrängstämma. Resultatet är inte att ta fel på, kvaliteten är på topp rent produktionsmässigt, såväl musikaliska arrangemang som sång håller absolut världsklass.

Men – det finns ju alltid ett men. Inget spår från skivan har dock samma wow-faktor som de klassiska hitsen. Det finns ingen ”Listen to your heart” eller ”The Look”. Fansen är säkert överförtjusta över nytt material, och radiokanalerna har gott om bra låtar att välja på. Men trots vitamininjektioner med influenser från mer hippa, digitala genrer saknas den där hitlåten som får tonåringen som inte vuxit upp med Roxette att säga ”vänta, vad var det där?” när låten spelas på radion. Inget att skämmas för, naturligtvis. De behöver inte uppfinna hjulet längre kan tryggt köra vidare i de hjulspår de skapat. De levlar inte, de kör endgame, för att uttrycka det på spelnördars vis.

Betyg: 6,5 Joyrides av 10 möjliga.

 

Dark Funeral – Where Shadows Forever Reign

På albumets titel kan man tro att Sveriges mesta black metalband talar om läskiga Laholm, men förmodligen menar de något annat skuggrike. Läser man texterna är det snack om satan och helvete och andra mörka makter som åsyftas. Vi kanske skall gissa oss till att gossarna i bandet inte är frekventa besökare av kyrkans julspel?

Nåväl, oavsett religiös åskådning levererar de fyra medlemmarna i Dark Funeral en platta med rejäl tyngd och härligt mörker. Att dra igång en skiva kvalitetsmetal är en väldigt skön känsla. Bortsett från tunga gitarriff och bedövande trumsalvor har det även någon slags renande effekt.

Här är det ingen som skryter sitt löpresultat på milen, instagrammar matbilder eller babblar om sin LinkedIn-profil. Nej, det är bara bandets nya sångare Heljarmadr som ryter fram texterna om död, förstörelse och världens omkullkastelse. En skön motpol till all pepp och alla hjärtan och sån skit. Tack, Dark Funeral, för att ni genom er strävan mot undergången gör livet lite uthärdligare.

Betyg: 7 bloddrypande dubbelpedaler av 10 möjliga.

 

Kent – Då som nu för alltid

Någonstans har jag kvar min brända kopia av ”Vapen & ammunition”, Kents kanske mest ”hittiga” skiva som släpptes 2002. En av världens bästa skivor att köra bil till nattetid. Den snurrade hundratals gånger i bilens stereo och fick på något vis världen utanför bilkupén att, om inte försvinna, så åtminstone framstå mindre farlig. Mer förståelig. Satt i perspektiv Precis som Kents musik gjort för hundratals, tusentals andra människor.

Även om man inte är ett stort Kent-fan kan ingen ha undgått dem. Alla har vi suttit på ett bröllop och hört någon sjunga ”Utan dina andetag”, eller på något annat vis märkt av deras musik. De har vackert och effektivt tonsatt det svenska svårmodet i en väldig massa år nu, och rört vid ett otal själar på sig väg.

Och nu påstår de att sagan är på väg att ta slut. Att de lägger ned nu, tjugosex år senare. ”Då som nu för alltid” skall alltså vara sista plattan. På spåret ”Vi är för alltid” sjunger Jocke Berg att ”dom kommer skriva böcker om oss”, och det stämmer helt säkert. Kents avtryck på kultursverige går inte att överskatta.

Skivan då, ja den är en avskalad fröjd för öronen. Istället för ett bombastiskt farväl med fyrverkeri och ballonger så är ”Då som nu för alltid” ett skarpt och träffsäkert farvär. En lagom nonchalant nickning med huvudet till oss lyssnare, innan bandet kliver på nattbussen och försvinner iväg i soluppgången.

Betyg: 8 Havsänglar av 10 möjliga.

 Conny