Flykten och utmaningen

Löpning i lagom doser är hälsosamt. När lagom passerats med råge blir hälsa sekundärt.  Kanske ligger det i sinnet hos den som gör löpningen till tillvarons grund. Christopher McDougall har i sin klassiska reportagebok ”Born to Run” berättat om några av ultralöpningens hippielöpare. Udda karaktärer som lever löpning, där distanser under 100 kilometers löpning är en barnlek inte värt att notera. En bok som andas ”basic running” i en tid då många tror att det viktigaste är att köpa dyra löparkläder och nya skor efter några tiotals mils träning. För att inte tala om trenden att skaffa sig en personlig tränare för att kunna ge sig ut och springa (i mina ögon ungefär som att skaffa sig en personlig tränare för att stiga upp och ta på sig kläder på morgonen). Löpningen som flykt, som vägen bort från konvention och krav är kanske det vi söker? Att löpning då blir en statusmarkör där vi betalar mer än vad vi behöver göra, är mot löpningens enkelhet och inneboende natur. Kanske har ingen för den breda allmänheten kommit närmre i att beskriva det totala uppgåendet i löpning än Winston Groom i bestsellern Forrest Gump, känd för världen genom filmen med Tom Hanks i huvudrollen som den debile Forrest. Löpningen från kust till kust och tillbaks blir en flykt från verkligheten för Forrest Gump, sedan hans älskade Jenny avböjt hans frieri.

Udda löpare som stuckit ut och blivit kultklassificerade är ett gammalt fenomen. Myten om den atenske löparen Feidippides som från slaget vid Marahon år 490 f Kr sprang till hemstaden med budskapet om den grekiska segern över de persiska trupperna, för att sedan falla död ned, har överlevt i 2500 år genom sin historiska kontext, sin dramaturgi med Feidippides offerdöd. Sentida mindre känd historia är berättelsen om det amerikanska långlöparunderbarnet Gerry Lindgren som slog igenom 1964 med att som 18-åring vinna 10 000 m i den kalla-kriget-laddade prestigelandskampen mot Sovjetunionen. Lindgrens far var alkoholist, där vreden slog fullt ut när han fått i sig tillräckligt mycket sprit. Löpningen blev ett sätt att hålla sig hemifrån så länge som möjligt. Varje söndag sprang Lindgren från hemmet i Spokane utanför Seattle upp till toppen av Mount Spokane och tillbaks, en nätt tur på runt 13-14 mil. Gerry Lindgren höll aldrig själv riktig koll på hur mycket han tränade, men det sägs att veckopassen låg runt 50 mil. Efter studier i statsvetenskap och ryska gifte sig Lindgren, men löpningen snarare tilltog än trappades ned. Till slut fick Lindgrens hustru nog och gav honom ett ultimatum att välja mellan henne och löpningen. Lindgren lär ha försvunnit tidigt en morgon från huset efterlämnande en lapp med direktivet ”sälj huset”. Det är egentligen nu som myten börjar. Ingen visste vart Lindgren tagit vägen. Han var spårlöst försvunnen. Efter ett tag kom rapporter in att han setts springande på stränderna vid Honolulu, Hawaii. Och mycket riktigt dök han upp här som tränare för University of Hawaiis damlag i friidrott 2005-2007, och tråkigare sysslor kan man ju ha.

 ”Run with your heart instead of your mind. When you think with your mind, you think of the things you can do and can’t do. But when you run with your heart you forget about what you can’t do, and you just go out and do it”. – Gerry Lindgren

En annan löpare vars kultstatus bara ökat med åren efter och på grund av hans tidiga död är Steve Prefontaine. Som Lindgren slog han också igenom som ett tonårslöparfenomen i 60-talets USA. Uppväxt i Coos Bay i Oregon i ett litet hus vid skogens rand med pappa Raymond och mamma Elfriede. Steve Prefontaine blev retad och jagad på grund av hans tyska mamma. Tysk börd stod inte högt i kurs decennierna efter kriget. Steve utvecklade sin tidiga löpartalang genom att springa ifrån sina plågoandar. ”Pre” som han kallades gjorde extremt bra juniortider och värvades till University of Oregon i Eugene där han tränades av den excentriske Bill Bowerman. Bowerman lyckades samla de bästa unga amerikanska löparna bl.a. maratonsegraren i München 1972 Frank Shorter. Coach Bowerman försåg sina adepter med av honom tillverkade specialskor anpassade till varje löpare i stallet. Skotillverkningen som började under namnet Blue Ribbon Sports blev till Nike. Med sin mustasch och sitt långa blonda hår blev ”Pre” föremål för en fanskara som amerikansk collegelöpning aldrig tidigare eller senare sett like av. ”Pre” missade medalj på 5 000 i OS 1972 med en hårsmån, och tränade därefter hårdare än någonsin för att bli bäst i världen på halvmilen. Våren 1975 tränade och tävlade de amerikanska västkustlöparna med de finska landslagslöparna som låg på läger. På kvällen efter en tävling i Eugene festade de tillsammans. De finländska långlöparna hade alltid satt en ära i att kunna dricka hårt och länge för att sedan stiga upp tidigt dagen efter och springa 4-5 mil. De livsbejakande unga lejonen från Eugene var inte sena att hänga på i finländarnas tempo.

”Pre” körde ifrån partyt redan vid midnatt i sin MGB Convertible årsmodell 1973. Med alkohol i blodet och för mycket fot på gaspedalen körde ”Pre” in i en bergvägg och in i evigheten. Platsen för olyckan kallas nu för Pre’s Rock och har blivit en välbesökt vallfartsplats. Hans legendstatus är större än någonsin. Steve Prefontaine och Gerry Lindgren personifierade löpningens innersta väsen, flykten och utmaningen, kanske inte bara löpningens innersta väsen utan också livets.

”Somebody may beat me, but they are going to have to bleed to do it”

– Steve Prefontaine

The best race pace is a suicide pace, and today is a good day to die on.

Steve Prefontaine 1951-1975

 

Anders Hübel