Halmstadkonst från andra sidan jorden

Howre you going?” är en typisk hälsningsfras från landet med höga temperaturer, klarblått vatten och världens farligaste djur – Australien. I Cairns, en turiststad med närhet till det stora barriärrevet och tropiska regnskogar föddes konstnären Nicholas Glanville, även kallad Nick. En herre som senare i livet skulle finna kärleken på andra sidan jorden, i lilla Halmstad.

Pojkdrömmen var att bli veterinär och få ta hand om djur. Hans far köpte ofta böcker med alla möjliga sorters djur som blev Nicks inspirationskälla till hans tidiga konst. Hans färdiga verk blev dock oftast liggandes på rummet, förutom de gånger han gav bort dem till tjejer.

– Det var ett bra sätt att försöka imponera på dem lite, säger han med ett leende.

Hans farfar började måla och rita ganska sent i livet, men det utvecklades snabbt till en passion som även han hade talang för. Idag har Nick fått ärva sin farfars utrustning, vilket skickades från Australien till honom för ett par år sedan. Hans farfars målningar var alltid detaljrika och varsamt målade, något som också gått i arv till Nick.

– Han var mycket noggrann, men inte lika noggrann som jag är. Jag spenderar otroligt mycket tid med varje minsta detalj.

Vid 19 års ålder jobbade Nick på en förskola och på fritiden spelade han i ett band som kallades “The Venus Project”.

– Vi spelade ibland på esplanaden, precis nere vid vattnet, medan folk solade, badade, shoppade och åt på restauranger.

En kväll när bandet spelade fick Nick syn på en vacker svensk tjej som gick förbi. Hon back-packade tillsammans med en vän och skulle resa vidare, men återkom till Australien några månader senare. Då träffades de igen och det dröjde inte länge förrän en relation började ta form. Tre år senare bestämmer sig Nick för att flytta med Louise till hennes hemstad, Halmstad.

– Att flytta till Sverige var en spännande känsla. Nytt språk, nya människor och ny miljö. Eftersom jag alltid varit värdelös på geografi hade jag faktiskt ingen aning var Sverige ens låg på kartan, än mindre hur Sverige var. Jag visste bara att det var kallt.

Efter flytten till Sverige låg målandet och ritandet på is, vilket det hade gjort ett tag. Det var först när en god vän råkade se en snabb teckning på Nicks skrivbord som det tog fart igen.

– Han sade att han inte hade en aning om att jag kunde rita, men att jag verkligen borde syssla med det. Jag hade faktiskt inte tänkt att fortsätta med det.

Från den dagen väcktes det till liv igen. Med gott stöd från nära och kära påbörjades ett lite udda äventyr och en ny riktning på konsten. Samma vän som kommenterade hans teckning drev ett företag som sysslade med försäljning av musikutrustning.

– Vi bestämde oss för att slå ihop våra passioner och börja sälja helt unika gitarrer, berättar han.

Hans partner fixade gitarrkroppar och grundmålade dem med en speciell grundfärg, sedan tog Nick över gitarrkroppen och började måla fantastiska figurer, mönster och färger. När Nick var färdig fick hans partner tillbaka gitarrkroppen, klarlackerade den och monterade ihop den till en hel gitarr.

– Vi sålde några stycken och har fortfarande några kvar på lager som aldrig blev färdigställda. Gitarrerna var verkligen unika och gjordes helt efter kundens önskemål, men det blev tyvärr aldrig någon succésaga.

Att måla gitarrer var något helt nytt och spännande, vilket gjorde att Nick började testa andra konstformer.

– Jag bestämde mig en dag för att testa “stippling”, vilket innebär att hela konstverket är gjort av små prickar. Jag köpte pennor i olika storlekar, men som den detalj-galning jag är slutade det med att jag nästan alltid använde den minsta storleken, 0,05mm. Mitt första seriösa försök blev en avbildning av en flaska Grand Olf Parr-whisky.

Utöver stippling har han även gjort pastellmålningar, oljemålningar och kolmålningar. Den ena efter den andra med stor noggrannhet och detaljrikedom utöver det vanliga. Man kan dock ana en viss tendens hos Nick, vilket är att han aldrig riktigt blir helt nöjd. Han är en ödmjuk man, men med otroligt höga krav på sig själv.

– Jag blir alltid väldigt exalterad när jag påbörjar ett nytt konstverk, men det dröjer inte länge förrän jag börjar se fram emot nästa konstverk. Det är min lilla “förbannelse”. För mig handlar det till stor del om att jag vill utvecklas och prova nya metoder, färger och stilar.

Nick har haft en mindre vernissage i Halmstad och även ställt ut några av sina konstverk på Galleri 70, men fokuset ligger ständigt på att konstant förbättras och arbeta fram en portfolio.

På frågan om han säljer sina verk ibland, svarar han:

– Det är klart att jag säljer konst om folk vill köpa den, men jag är fortfarande inte helt nöjd med vad jag har gjort hittills. Jag kan alltid bli bättre!

 

Text: Daniel Lantz