Harpo

Många känner till och kan nynna hans låtar ”Horoscope”, ”Moviestar” och ”Sayonara”. Resan har gått från Stockholm, ut i Europa och tillbaka till Halland. Men vem är mannen bakom låtarna som låg på flera topplistor under 1970-talet och vad gör han idag?

Regnet hänger i luften när vi kör in på gården utanför Halmstad. Det är så där fuktigt och råkallt som det kan bli en vårvinterdag på västkusten. Vädret verkar inte bekomma Harpo, som möter upp oss på gårdsplanen.
– Kom, ni måste se gården och mina får, säger han entusiastiskt och visar vägen in till fårstallet.
I det gamla kostallet, som är ombyggt till fårstall, huserar en flock med gotländska pälsfår. En halvtimme senare har vi fått lära oss en hel del om får, fårskötsel och uppfödning. Också hästar förstås.

Det tar inte lång tid att förstå att djur i allmänhet och hästar i synnerhet är en stor passion för Harpo, kanske större än musiken.

– Jag älskar att vara i studion och stå på scen, men jag har aldrig önskat mig en karriär inom musiken. Djurintresset har funnits med hela livet och jag ville bli lantbrukare när jag var barn. Pappa jobbade extra på en arbetsplats som låg bredvid Solvalla och när jag var med honom där ville jag alltid gå och titta på hästarna.

I det varma och ombonade lilla fikarummet som ligger i anslutning till stallen, får vi sällskap av Harpos fru Carina. Hon sätter på kaffe och plockar fram kaffemuggar och fika. Båda två har en jordnära och varm personlighet som förenas i intresset för djur.

– Carina är ännu mer djurtokig än vad jag är, säger Harpo och skrattar.
Paret har totalt sjutton hästar. Två står hos tränare på Halmstad travbana och Solvalla och resterande femton, i varierande åldrar, finns hemma på gården. Tillsammans föder de upp varmblodstravare. Harpo tar hand om träningen medan Carina räknar foderstater och ser till att hästarna har det lite extra bra, från det att de föds tills de dör hemma på gården.
– Vi har bara sålt 2-3 hästar genom åren. Det är svårt att sälja dem när vi har sett dem födas. Ansvarskänslan finns där hela tiden och vi har köpt tillbaka hästar som vi har sålt när de har varit till salu igen. Har vi dem hemma så vet vi att de har det bra även när de har slutat att tävla, säger Harpo. Det är tyvärr inte alla travhästar som får uppleva det.

Harpo växte upp i Bandhagen utanför Stockholm. Som 16-åring blev han antagen till Calle Flygare teaterskola och där blev han kvar som lärare och startade upp fria teatergrupper som han skrev musik för och turnerade med.
– Jag har alltid haft lätt för att skriva låtar och musik, men var måttligt musikintresserad. Till slut gav jag efter för kompisarnas tjat och kontaktade Stikkan Andersson på Polar Music. Jag ägde ingen bandspelare så jag gjorde en provspelning live istället och fick ett kontrakt, säger Harpo.
Björn Ulvaeus och Benny Andersson producerade första skivan, som skulle bli en skiva med barnlåtar. Men projektet avslutades aldrig och kontraktet bröts. Under ett lunchmöte träffade Harpo Bengt Palmers som arbetade på EMI. Harpo ville jobba ihop med honom och när kontraktet med Stikkan Andersson bröts gick Harpo till EMI och spelade upp låten ”Honolulu” för Bengt Palmers.
– Han ville spela in låten så fort det bara gick och när singeln släpptes 1973 gick den rakt upp på 10-i-topp-listan. Och sedan rullade det på med fler album och turnéer, berättar Harpo. Efter nästan fem års flackande turnéliv, bestämde jag mig för att lägga av med musiken. Hästar var mer intressant.
Harpo och Carina hade köpt sin första travhäst, Linda Victoria. Det var hennes dotter Vicky Blue som blev grunden till deras avelsverksamhet. Från USA hade de också importerat hingsten Starter, hästen som fått ett hyllningsalbum fast han nästan kostade Harpo livet.
– Jag skulle köra honom men uppmärksammade inte att utrustningen satt fel. Han slog bakut och en spark träffade mig så illa huvudet att ingen trodde att jag hade överlevt. Sparken slog av synnerven och sedan dess är jag blind på ena ögat. Flera frågade om jag inte skulle avliva Starter efter olyckan, men det var aldrig aktuellt. Det var inte hans fel. Han var en fantastisk häst och hans gener lever kvar i de flesta av hästarna på gården.


I början av 1990-talet var Harpo tillbaka på scen och turnerade ihop med Ted Gärdestad. De spelade även tillsammans på Ted Gärdestads sista framträdande på nattklubben Blå grottan i Gävle. I samma veva bestämde sig Harpo och Carina för att lämna Stockholm och hitta en gård med mer betesmark.
– Vi hade hästar i träning på Jägersro, var ofta i Halmstad och trivdes bra här. Halland är ett vackert landskap med nästan alla landskapsstrukturer samlade i ett. Vi hade haft ögonen på den här gården ett tag och när den blev till salu bestämde vi oss för att köpa den och flytta hit.
I ena änden av uthuset har Harpo inrett en ateljé där han målar, mest för sin egen tillfredsställelse, och skriver musik. Numera märks det inte av Harpo så mycket musikaliskt i Sverige men en ny skiva är på gång. I Tyskland är intresset för honom stort och han ger regelbundet konserter där.
– Jag gör mellan 30 och 40 spelningar om året i Tyskland. Då är det också en fördel att bo i Halmstad. Det är lika långt mellan Halmstad och Stockholm som det är mellan Halmstad och Hamburg, säger Harpo. I Tyskland är det barfota och käpp på scen som gäller. Av någon anledning har det blivit en större och mer välkänd grej där än här hemma.

Harpo skruvar på sig på stolen. Genom fönstret ser han att hans anställda har selat ut hästar och väntar på att han ska komma ut så de kan ge sig ut och köra. När vi undrar hur han hinner med musiken med så många hästar som ska skötas om och tränas, svarar han med ett finurligt leende:

– Jag förstår hur jag har tid med hästarna, men förstår inte hur jag har tid att hålla på med musiken.