Ingen Hälsohets tack!

”Om vi bara kunde komma ihåg att vi är människor också, det vore skönt.”, sa Sofia PT-Fia Sjöström i vår intervju inför min bok. Ja, om vi bara kunde komma ihåg att vi bara är helt vanliga människor, med helt vanliga kroppar och med helt vanliga tankar och åsikter, så håller jag med om att det skulle vara underbart skönt. En otrolig exponering av välsvarvade kroppar och framhävda muskler, tillsammans med kalla kycklingbitar och trista grönsaker har skapat en bild som visar hur vi ska se ut för andras skull och inte för vårt eget välmående.

Hälsohetsen har satt sig på vår näthinna och vi lever i en värld där vi tror att ett filter på Instagram kommer göra oss lyckligare, där vi tror att vi kan filtrera bort det som är vår verklighet. Den slappa magen ska vi gömma innanför byxlinningen, den röda finnen ska vi täcka och vår svettiga panna ska visas upp för hela universum, för syns man inte, så finns man inte.

Vår strävan efter att synas, eller att få bekräftelse och räcka till är så stark och den sliter i oss från det ögonblicket när vi krampaktigt försöker se i ljuset en tidig morgon, tills det ögonblicket när vi scrollar igenom Facebook innan vi somnar. Och dagen därpå återupprepas historien igen.

Att det har blivit trendigt att träna och att äta näringsrik mat borde egentligen vara ett fenomen som våra folkhälsovetare jublar över. Bara insikten av att vi blir allt med medvetna och gör allt bättre val i vår vardag borde egentligen ses som en stor vinst för hela samhället, men ändå mår vi bara sämre. Siffrorna över den psykiska ohälsan skjuter i höjden och självmordsstatistiken hos unga har under den senaste tiden ökat. Detta fast vi tränar och äter bra.

Är det då bara träning och kost som är den bidragande faktorn till ett hälsosamt liv. Nej, skulle jag svara på den frågan. Jag skriver i en av texterna i boken om en streckgubbe som min idrottslärare Andreas ritade på tavlan under en lektion under mitt första år på gymnasiet. Runt streckgubben fanns flertalet ringar som symboliserade olika nivåer av omkringliggande miljöer. Maten och träningen följt av familjesituation, skolgång, väder och vind med mera. Hur kunde de olika nivåerna påverka streckgubben? Det fick mig att inse att träning och kost inte är allt. Det vi själva kan styra över får aldrig leda till ett tvång, ett kontrollbehov eller ångest. Vi är fria att försöka leva ett liv som vi trivs med, som vi själva bestämmer över och där vår tid är våra pengar.

Ska vi då lägga vårt riskkapital på att känna dåligt samvete för den där ljuvligt goda och söta kanelbullen som vi åt till eftermiddagsfikan eller ska vi lägga tiden på att vända och vrida på oss i sängen för att hjärtat slår hårt eftersom kroppen stressar upp sig inför den milslånga löprundan som står för oss så fort vi öppnar våra ögon? Eller ska vi kanske spendera vår tid med att umgås med de vi tycker om, göra saker vi tycker är roliga och ta hand om vår kropp efter det vi själva känner att vi mår bra av?

Valet är enkelt. Jag mår bra av att umgås med de jag tycker om, att driva mina egna projekt, att prata med människor och jag mår bra av den maten och den träningen jag utför.

Vi blir allt mer stillasittande och det blir allt viktigare med rörelse för ett långt liv, men vill man inte och vägrar att prova på att känna av de hälsofördelarna som det medför så är det helt ett eget val. Det är aldrig upp till någon annan.

Glöm aldrig: Att vad du äter, hur du tränar, hur många timmar du sover, inte är någon annans val – Det är alltid helt upp till dig. Tack för mig.