Jag behöver ett suddgummi

Föreställ dig att ditt liv är en bok med berättelser. Vissa är bara påbörjade, vissa är jävligt kluddiga och vissa är avslutade. De som är avslutade ligger bakom dig och går inte att redigera. Dina framtida berättelser har inte skrivits ännu, så de enda berättelserna du behöver fokusera på, är de du skriver just precis nu. Det är nämligen de som avgör om din bok ska bli en succé eller en flopp. Inget annat.

Som författare av en bok måste man konstant gå tillbaka, läsa igenom, revidera, ta bort, lägga till och finslipa innan man kan publicera den. Här är utmaningen med livets bok: När du föddes fick du en tom bok med ett obestämt antal sidor och en penna. Suddgummi ingår tyvärr inte. Dessutom är det sällan du hinner putsa raderna innan någon läser dem. Det gör det jävligt mycket svårare att vara en bra författare.

Likt en rallybil på en kurvig skogsväg dundrar jag fram. Min bil är min kropp och vägen är mitt liv. Jag tänker komma först i mål och ingen ska stoppa mig. Problemet är att jag inte kör alls lika bra i vintermörkret. Jag har alltid kört bra i dagsljus, men när mörkret kommer vet jag inte ens var halvljusknappen sitter. Min bil startar knappt på morgonen längre. Jag verkar inte kunna anpassa mig, utan fortsätter bara köra i full fart tills jag kör i diket. Det är då jag vet att jag blivit deprimerad igen. Mina vänner säger till mig att jag bör sakta ner lite, men det går inte. Jag kör liksom på autopilot.

I min bok påbörjar jag vad som känns som en massa bra berättelser, men jag orkar inte längre anstränga mig för att skriva färdigt en enda. De avbryts abrupt och kommer aldrig till skott för att jag är för trött för att orka bry mig. Så var det inte för några månader sedan. Människor runt omkring mig frågar hur jag mår och jag svarar alltid – Bra! Själv? Men det börjar nästan kännas som att jag inte kan hålla masken längre. – Är det något? – Nej då, allt är bara bra med mig. Skitsnack. Tänk om någon bara kunde fatta.

Jag måste lära mig att fokusera på det jag gör just nu. Inte imorgon och inte igår. Jag måste göra det innan jag fördärvar för många berättelser så att min bok blir helkass. Jag önskar mer än någonsin att jag kunde sudda ut hela hösten och vintern, men det går inte. Kanske borde jag utnyttja vintermörkret till att reparera alla skador som min rallybil fått under året istället, så den är redo för nästa säsong? Det hade kunnat vara värre, tänk så ger min bil upp helt för att jag kört för hårt…

Till alla mina likasinnade urkassa vinterförfattare; Vi måste inte köra rally året runt. Håll blicken på vägen och kör försiktigt framåt ur depressionen. Vägen försvinner inte för att vi lugnar oss lite. Håll ut, dagsljuset är snart tillbaka och då kör vi igen. Om du tillåter dig att sakta ner lite så hinner du kanske njuta lite av utsikten också. Vintern är faktiskt ganska fin ändå.

Daniel Lantz