Jag ser ljuset!

Visst låter det optimistiskt!? Men i det citat som hörs i mitt huvud följs dessa tre ord av: ”Jonathan!” Och det sägs av en döende Skorpan Lejonhjärta på väg mot Nangilima. Jag ser ljuset…. Jo visst kommer det. Optimisterna i min närhet hyllar varje minut längre dagen blir. ”Nu har det vänt”. Visst kommer ljuset. Mer och mer. Men alldeles för sakta. Kom igen! Ska jag vara ärlig föredrar jag marinblå himmel klockan 16 än det fisgrå som ska likna ”dagsljus” i februari vid samma tid. Årets mest deppiga dag infaller i januari. Trots att det ”har vänt”! Ingen mindfullness eller ”tänk positivt” i världen kan för mig lindra denna tid på året. Det har varit mörkt så lääääääänge!!! Och det faktum att du ”ska” känna optimism när dagarna blir längre och längre lägger ytterligare sten på börda. Det räcker inte!

 

Du saknar inte kon förrän båset är tomt, eller hur är det nu? Vissa börjar ju sakna kon redan i oktober… och då har mörkret bara börjat.

Jag håller inte med. Precis när båset blivit tomt njuter man väl lite? Kryper upp i soffan och tänder ljus. Jag saknar inte ljuset i oktober, jag myser av det. Båset måste vara tomt ett bra tag innan kon är saknad. Samma sak med mörkret. Nu har båset varit tomt för länge. NU saknar jag kon.

 

För att lindra denna mörka, deppiga tid, försökte jag häromdagen skapa en optimistisk spellista på Spotify. En lista med ”åh-vad-det-är-härligt-att-leva-musik” att starta varje dag med. En av sångerna som dök upp var ”Morning has broken”… Den svenska texten gjorde bara det hela ironiskt. ”Tänk att få vakna, tidigt en morgon. Höra en koltrast sjunga sin sång”. Pyttsan heller. Koltrasten lyser med sin frånvaro tillsammans med ljuset. Och jag kan berätta att inte en enda av de låtar jag hittade hade upplyftande texter om jämngrå dagar när det ”äntligen har vänt” i teorin. Nä. De flesta låtarna handlar om sommarlata, soliga dagar när ljuset aldrig tar slut. Om det inte är religiös musik.

 

En medlem i löparlaget där jag är med la upp en status härom lördagen; ”Skönt att få springa i dagsljus”. Jag orkar inte. Dagsljus? När solen knappt orkar över träden. Inte ens snö har vi till ljus. Snart är vintern slut. Vilken vinter? Den har ju inte ens börjat! Tack vare klimatförändringarna har alla ”afton” samma väder nu för tiden. Valborgsmässoafton, Midsommarafton, Julafton. Fyra plusgrader och regn. Det vi får trösta oss med är väl det faktum att inget klimathot i universum kan, än så länge, påverka vårt avstånd till solen. Så oavsett väder närmar vi oss i alla fall den tid på året då dagsljuset till slut blir ett dygnet-runt-ljus. Tiden då naturen får liv igen! När knopparna brister och de till synes döda träden återuppstår. När ljuset betyder liv och inte, som i Lejonhjärta – död.

 

Visst gör det ont när knoppar brister, men det gör rätt ont innan också…

 

Text: Matilda Karlsson