Landkrabbans överaskning vid relingen


För några år sedan skrev jag om gratisnöjen
i detta magasin. Det var lite lama tips om
att gå på utställningar eller att sitta utanför
staketet och tjuvlyssna på konserter. Denna
gången har jag flyttat upp ribban några snäpp.
Genom att erbjuda mig att skura kölsvinet så
fick jag följa med toppsegelskonaren Tre Hjärtan
på en segling till Rostock.
En slags aktiv semester
Mitt livsval att leva en period helt utan konsumtion
är nu inne på sitt nionde år. Jag har helt
omvärderat min syn på nöjen, och blivit något
av en allkonstnär när det gäller att fylla livet med
mening och glädje utan pengar. I ett marknadsekonomiskt
samhälle blir det allt svårare att
exempelvis resa utan reskassa. Till och med en
arketypisk gratistjänst som Couchsurfing har fått
se mörka moln på sin horisont. Det verkar som
om människor som har en gästsoffa eller ett
gästrum numera hellre hyr ut det via AirBnb och
tjänar en hacka, än att låta en återbrukande femtioplussare
få nattkvarter gratis.
Under några veckor i augusti var min egen
bostad uthyrd, och därför var timingen perfekt
när min gamle skolkamrat ringde o ch erbjöd
tjänst som matros på Tre Hjärtan. Det behövdes
ytterligare några gastar under dess segling till
Hanse Sail i den forna östtyska hamnstaden
Rostock på andra sidan Tyska Bukten. Fartygsägaren
visste att jag var en landkrabba, men trodde
ändå att min närvaro på båten skulle kunna
tillföra något. Om det så bara var att slipa ner
och lacka en hyttdörr.
Babord eller styrbord
Mina sjömanskunskaper är extremt bristfälliga.
Jag måste nästan titta ner i instruktionsboken
innan jag kan skilja på stormasten och fockmasten.*
Det kan upplevas som lite oproffsigt att
springa till fel mast när kaptenen skriker att jag
ska hissa focken. Alla de snören som man ska
dra i är ju dessutom aldrig uppmärkta med vare
sig namn eller nummer. Ytterst opraktiskt. Det
kan inte ha varit någon svensk inblandad när
den traditionen inleddes för tusen år sedan.
Övrigt sjömannaskap
Även mina storköksfärdigheter är begränsade.
Det känns som om jag ganska snart skulle bli
kölhalad om jag hade ansvaret för besättningens
matservering. Dessutom var den posten redan
tillsatt av en evigt ung kirurg som varit ansvarig
för byssan de senaste nio åren.
Slutligen är mina alkoholvanor otroligt skrala.
Ett faktum som jag trodde helt skulle diskvalificera
mig från en karriär som sjöman. Det verkar
dock som om sjönykterheten stadigt har förbättrats
under århundradena, och att jag oftast tackar
nej till etylalkoholbaserade drycker sågs inte som
ett problem ombord.
Besättningen
Det var en brokig skara som samlades vid kajen
klockan 8 på avresedagen. Vid första anblicken
såg vi ut som ett tiotal mer eller mindre vinddrivna
existenser, shanghajade eller lockade till
att delta på seglatsen mot löften om tvivelaktiga
nöjen i Rostocks hamnkvarter. Men skenet
bedrog. Samtliga var seglare, sjöräddare och
annat rutinerat båtfolk. Ja, alla utom jag då. Den
yngste, en två meter lång yngling på 17 år, hade
via ett seglingsgymnasium på Öckerö seglat
både på Biscayabukten och i Karibien. Han kunde
namnet på båtens alla snören**. Vår Kapten
styrde till vardags färjor i 300-meterssegmentet,
så vår stolta skonare var ju nästan i storlek som
en av deras livbåtar.

Sjösjuka
Vi var en bra bit ut i Laholmsbukten när illamåendet
började stiga. Man är inte så kaxig då. Det
finns liksom ingenstans att ta vägen. Överallt
gungar det. Till slut förstår man att kroppen håller
på att göra sig av med ballast i form av müsli,
yoghurt och två koppar kaffe. Det finns inget
annat att göra än att ställa sig i medvind, i detta
fallet babords reling. Cirka fyra sjömil från land
placerade jag tolv stycken kaskadspyor rakt ut i
luften. Genom blodsprängda och tårade ögon
kunde jag skönja den vita sandstranden i Skummeslöv.
Jag minns att jag undrade om man skulle
kalla det återbruk, detta att fiskarna i havet nu
skulle njuta av min frukost. För ett ögonblick
övervägde jag möjligheten att hoppa överbord
och simma in till fast mark. Det blev inte så
många kölsvin skurade på den resan.
Seglingen Halmstad-Rostock
Med en skuta av denna storleken tar det mellan
20 och 30 timmar att ta sig till Rostock. Den
stora skillnaden beror främst på tre faktorer:
Vindar, vågor och strömmar. Att vinden hade
stor betydelse förstod jag redan innan avfärd.
Men att vi skulle tappa halva hastigheten till
följd av motströmmar, det var nytt för mig. Inte
heller hade jag koll på att “de gamla” vågorna
som slog mot skeppets för bromsade vår
genomsnittshastighet med flera knop. Vi stannade
aldrig till i Köpenhamn som planerat. Vi
seglade hela natten och ankom Tyska Bukten i
gryningen. Allas illamående hade gått över
under natten, och vi fick några glada timmar
med sol och bad innan vi tuffade in i Rostocks
enorma hamnområde runt lunch.
Åter på fast mark
Framme i downtown Rostock vacklade jag ut på
kajen. Den gungade också, fast något mindre.
Långsamt återfick jag färg i ansiktet, och det blev
lite roligare att leva. Nu såg jag fram emot de lite
kortare charterturer som Hanse Sail bokat upp
med vår båt. Det handlar om turer på ca 4 timmar,
varav cirka halva tiden går ut på att sakta ta
sig ut och in i själva hamnkanalen. Dessa turer är
ganska chill, som det heter nuförtiden. Då visar
det sig att båten var mer än fullbokad vilket gjorde
att Kapten fick gallra bort några ur
besättningen.
Akterseglad av fri vilja
Jag fick en flashback från min barndom, när jag
på grund av mitt bristande idrottsintresse alltid
var den siste att bli vald till brännbollslaget. Det
är väl helt korrekt att de minst sjödugliga lämnar
fartyget till förmån för betalande passagerare
och Rostock kan ju vara rysligt trevligt.
Så fick det bli även denna gången. Det blev
mycket mingel och landbaserade upplevelser för
mig istället. Hanse Sail är ett myller av festivaljippon,
food trucks, seriösa hantverkare och kinesiskt
krimskrams. Som marinfestivalen i
Halmstad på steroider, om liknelsen tillåts. Jag
insåg att jag kanske passar bättre i land än på en
båt. Men något inom mig längtar ut på havet
igen. Kanske var denna resans sjösjuka en olycklig
tillfällighet, kanske en bacill jag fick i mig via
maten? Kanske finns det något husmorstrick
som kan hjälpa mig?
Slut som sjöman?
Visst var detta en härlig resa och en massa roliga
minnen. Precis som livet ska vara. Dock, på ett
personligt plan restes även en betydligt allvarligare
fråga. Var detta även slutet på min dröm om
en sen karriär som sjöman? Måste jag inse att
den där jordenruntresan med sin älskade i en
segelbåt i solnedgången är en romantisk myt
som jag snarast bör radera från min bucket list?
Den som lever får se. Men nästa år blir det nog
Rostock igen.
*Dessa master är ju lika tjocka och lika höga!? Det känns för mig helt ologiskt
att stormasten inte åtminstone har en större diameter än fockmasten! Dessutom
är tydligen stormasten placerad som nr 2 på båten, om man räknar framifrån.
Helt ologiskt.
** Jo, jag vet att det heter tampar på en båt. Men snören låter roligare.

fakta: Anders Krasse är hälsopedagogen som bröt
sig ur konsumtionssamhället och flyttade ut
i skogen. Idag arbetar han för återbruk samt
skriver i Tidningen Åter samt på sajten
Ettannatliv.se