När kungarna festade loss i Halmstad


dag är vi medvetna om värde och prestige när en
stad får ett stort evenemang. Vem blir värd för
ett EM eller OS, ett G8-möte nästa gång? Mindre
orter önskar musikfestivaler, Tall Ships Races,
besök av antikprogram på TV, landskamper i sport
och drömmer att statschefer hälsar på. 1619 blev
Halmstad värd för ett toppmöte. Den då danska
staden tog emot nordens kungamakt – för en gångs
skull i fred och samförstånd. Varför möttes de? Vad
gjorde monarkerna? Och hur gick det efteråt?
Danmark och Sverige var sällan fredliga under
perioden. Från medeltiden fram till 1800-talets
mitt pågick en ständig kamp om vem som var i
besittning av handel och makt över Skandinavien,
och perioden från upplösningen av den så
kallade Kalmarunionen 1523 fram till Sveriges
tvångsunion med det tidigare danska Norge 1814
hörde krigets närvaro till vardagen. Halland var
definitivt inte skonat från detta, snarare
tvärtom.
I kriget mellan makterna som ledde till freden i
Knäred 1613 hade Sverige hamnat i underläge och
förlorat Älvsborgs slott, den enda kontakten
med havet i väster. Jodå, danskarna kunde lämna
tillbaka fästningen, men till priset av 1 miljon
riksdaler silvermynt, eller 10 tunnor guld. Fyra
delbetalningar hade man på sig, och den sista
skulle ske i januari 1619. Ett rejält ökat skattetryck
och en del utländska lån blev följden innan slutbetalningen
skedde. Så, nu kunde kungarna ses
och fira det fullbordade avtalet kallat Ӏlvsborgs
2a Lösen” (fästningen hade friköpts en gång tidigare).
Dags att ses, tänkte kungarna!
Halmstads Slott står klart någon gång runt årsskiftet
1618-19, ett tjusigt men kanske inte överdådigt
bygge, om man jämför med de stora slotten.
Men kombinationen med den gigantiska fästningen
och ett lagom avstånd för resenärerna
(och på hyfsad distans till det danska kärnlandet)
fick Christian 4 att bjuda in sin unge kollega kung
Gustav II Adolf till möte med samkväm under
perioden 25 februari till 3 mars.
Kung Christian anlände till sitt nyckelfärdiga
hus redan den 9 februari och spelade kort. Kort?
Ja, Christian spelade kort med sin vän Sigvard
Grubbe och förlorade 72 daler och 3 mark, allt
noga antecknat i kungens dagbok.
Den 25e korsar det svenska sällskapet riksgränsen
och möter Christian en två kilometer utanför
Halmstad (rimligen någonstans mellan Ivars
Kulle och Sperlingsholm), allt under stora ceremonier
och högtidliga hälsningar för att under
kanonsalut och musik tåga in genom Norre Port.
Fram till avskedet den 3 mars följde kvällar med
mängder med mat och dryck, samt dans där också
potentaterna svängde sina mer eller mindre
lurviga ben. Ryktet berättar, att båda kungarna
fick bäras till sängs om kvällarna. Som andlig
motvikt vandrade man till fots till Sankt Nikolai
kyrka där Christians hovpredikant predikade om
fred och endräkt.
Kungarna skildes åt efter utbyte av ”kosteliga
clenodier” och Gustav fick ”tre kungliga hästar”.
Sveriges kung var imponerad av Christian. Vad
han tyckte om Gustav är osäkert, men tydligen
var han inte alls sugen på att uppfylla avtalet om
Älvsborgs slott – det var de holländska medlarna
som utövade påtryckning mot honom. För handeln
mådde bäst av fred – Make money, not war.
Så, hur gick det med freden efter träffen? Nja,
visserligen kämpade länderna på samma sida i
det brutala 30-åriga kriget, men Danmarks motgångar
här lockade svenskarna att bryta freden,
och 1643 var det igång igen. Men då hade Gustav
Adolf lämnat jordelivet och efterträtts av sin dotter
Kristina. Mötet i Halmstad var det sista där
Danmark stod som nordens starka ledare. Ett
skifte var på väg.