Sagan om säljaren som slutade tjata

Det var en gång en ung man som hade en gemytlig och lätt entusiastisk läggning. Detta gjorde att en del företag ibland anlitade honom att demonstrera och sälja olika produkter. Den unge mannen var i början väldigt energisk och läste snabbt in sig på varje produkts fördelar. Som så ofta med unga entusiastiska människor, trodde mannen att just de produkter han sålde var Bäst i Test och utklassade allt annat på marknaden.
Ganska tidigt märkte den unge säljaren dock att det fanns andra minst lika entusiastiska människor som inte delade hans uppfattning. Tvärtom kunde dessa t.o.m. påstå att ett helt annat varumärke var bättre, och dessutom kostade 24% mindre. Vissa förtalade hans produkter i syfte att tillskansa sig marknadsandelar. Det var en hård värld där ute.

Sakta började illusionerna rasa. Det fanns alltid ett lika bra eller bättre diskmedel, värmesystem eller arbetskläder. I takt med att den unge mannen åldrades så förstod han att närapå samtliga produkter han kom i kontakt med hade sina styrkor och svagheter. Pris vs. kvalitét i vissa fall. Service vs. tillgänglighet i andra fall. Till slut kunde han inte längre hitta i alla labyrinter av miljöklassning, ursprungsland, Svanenmärkning, CE-certifiering och Fair Trade och Gud vet vad.

Någonstans här kom mannen in i en svacka. Alla självklarheter från hans ungdom hade blivit diskutabla. På ett gigantiskt världsomspännande informationssystem fanns nu alla sorters produkter i alla prislägen. Talade han med 12 kunder på en mässa över helgen, så visste han att redan på måndagen skulle hans dator innehålla mail från åtta av dem där en rad olika jämförelser gjorts.

Idag är den unge mannen inte fullt så ung. Han har nått en ålder där tinningarna grånar, jordens dragningskraft känns väldigt tydligt och kollagenet i hans hud börjar visa seriösa tecken på att tröttna. Men nu har han bestämt sig. På kort tid har beslutet vuxit fram: Inget mer tjat, inget mer krusande, inga fler jämförelser med kunder som ändå antingen a) egentligen inte vill köpa, eller b) har en närmast patologisk drift att jaga kronor och ören eller möjligtvis c) visar en dryg och respektlös översittarattityd mot honom eller de produkter han representerar.

Idag har han valt ut ett mindre antal produkter med koppling till miljö, hälsa, njutning och förnybar energi. Hans urvalskriterier är enkla. Det han säljer ska tilltala hans inre sanna väsen, det ska inte produceras under orättvisa förhållanden och det ska medverka till en hållbar och renare värld.

Han har slutat ränna på mässor, slutat dela ut flyers och slutat betala fyrsiffriga belopp för att hans namn ska markeras med fetstil i någon katalog. Han har lovat sig själv att aldrig någonsin ringa en kund som inte uttryckligen begärt det. Detta tycker han är en stor befrielse.

Visserligen har hans inkomst sjunkit med några tionden, men hans självbild har stigit hundrafalt.

Hur sätter man ett värde på det?

/Anders Krasse