Skolkaren

Det är smärtsamma tider. Inte bara är det mörkt och kallt. Dessutom tvingas jag ibland att se obeskrivligt smärtsamma tv-program som till exempel Bonde söker fru. Där skapar pinsam tystnad och obekväma situationer en psykisk smärta hos mig som jag, till min sambos förtret, ofta behöver skrika ur mig i tv-soffan.

En annan smärtsam insikt jag kommit till är att min dotter troligtvis kommer sluta som laglös. Om ni får följande scenario berättat för er är jag övertygad om att ni förstår min oro.

En vanlig dag. Barnen lämnas i skola och på dagis på samma stressiga sätt som varje dag. Det som skiljer sig har jag reflekterat över i efterhand. Min treåriga dotter uppförde sig nämligen förvånansvärt välartat och ordentligt om man jämför med andra dagar. När jag bad henne ta på sig skor och jacka så gjorde hon det utan att springa och gömma sig, slå sin bror eller bjuda på sina allra högsta toner. Detta var dock inget jag tänkte på när dagis ringde några timmar senare och bad mig komma och hämta min krassliga dotter. ”Hängig och inte riktigt sig själv” sa de. ”Hon kanske bara behöver vila ett tag” sa de. ”Hon är säkert pigg och glad som vanligt imorn” sa de.

I bilen hem fortsatte hon med sin ondskefulla mästerplan. Dottern bad mig först med låg och ynklig stämma sätta på hennes favoritlåt. ”Självklart gumman”, sa pappa och de förbannade tonerna till någon av Samir och Viktors alster fyllde bilen. Väl hemma orkade hon inte gå. Pappa fick bära. Nedbäddad i soffan med trött och matt uppsyn ber hon pappa kolla om det finns någon glass. Här börjar den naive pappan ana ugglor i mossen.

När det en stund senare kommer en budbil med en ny lekstuga förstår jag väldigt lite. Dottern ligger fortfarande matt och ynklig o soffan. Helt plötsligt knackar det på dörren och en kvinna berättar att hon ställer det beställda paketet på trappan. 35 kg lösgodis. Jag sneglar in mot dottern som nu visslar oberört. En timme senare och trädgården är nu hem för ett bollhav, en enhörning, ungefär 14 liter blandsaft och en clown som står och gör sockervadd.

Jag vaknar kallsvettig med ett ryck. Dottern sitter i soffan och äter glass ur en femliters glassbunke. Med glass i hela ansiktet tittar hon upp på sin pappa med ett ondskefullt leende. ”Är inte du sjuk…älskling? frågar jag med oro i rösten. Samtidigt som hon tar den sista skeden glass börjar hon sakta skratta. Hon skrattar med en basröst likt en film-bov vars plan är att ta över världen.

Ungefär när min nyvakna chock över dotterns iskalla skolkande från dagis lagt sig knackar det på dörren. Utanför står en clown med sockervadd… Min dotter ser åter igen på mig med det där leendet….

 

Text: Alexander Bennheden