Tupp-bödeln

Människan fungerar på ett helt otroligt sätt under vissa perioder i livet. Speciellt under dygn där de sovande timmarna är få. En anledning kan ju vara att man tränar på att hålla sig vaken i tonåren. Som fjunig sextonåring kunde man i och för sig sova framåt tretiden på eftermiddagen dagen efter en utekväll bestående av ivrigt hångel och sötsliskig 3,5% cider med smak av skogsbär.

Som småbarnsförälder så ser man fram emot sömn på ett annat sätt. Den efterlängtade sömnen kan dock förstöras. Antingen av ett psyke med garden nere eller av yttre faktorer.

Den klassiska fullmånen är en sådan faktor. Inte för att jag någonsin förstått vad i helvete månen har med min sömn att göra.

– Det är tidvattnet, säger farsan världsvant.

– What? Det är inte ens ett svar på frågan. Om nu månen påverkar tidvattnet har väl för tusan inte min sömn med det att göra? Eller?

Andra yttre faktorer jag inte kan påverka är djur. Eller påverka kan jag ju. Men jag har ingen erfarenhet av att ha ihjäl tuppar mitt i natten. Tuppar. Dessa stroppiga djur utan armar som stirrar på hela världen som om den är dum i huvudet. Ett kaxigt, ifrågasättande, dumförklarande stirrande.

Häromnatten var en barnfri natt. Jag hade sett fram emot sömn. Klockan 04.48 vaknade jag dock av ett groteskt galande. Som om det stod en tupp i sovrummet och skrek mig rakt i ansiktet. (Behöver jag skriva att jag bor på landet?) Trött och ännu inte riktigt på topp intelligent-mässigt kan jag även ha böjt mig ner och kollat under sängen där mitt i natten. Så här i efterhand förstår jag att tuppar inte smyger in i folks sovrum för att gala under sängen. Men galandet fortsatte. Den osynliga tuppen tog sig inte ens tid att andas mellan anfallen. ”Han kan inte få luft. Han måste dö när som helst”, tänkte jag. Icke. Tuppen verkade istället komma in i någon form av andra andning.

Jag drog upp rullgardinen och stod öga mot öga med den mest påtända tupp jag någonsin sett. Uppspärrade ögon på en byggnadsställning en halvmeter ifrån mig. Ett ständigt irriterande vickande på huvudet fram och tillbaka och jag vet att jag såg helt oförstående och trött ut. Intelligensen fortfarande inte riktigt uppvärmd. ”Hur vet han var jag sover?” var min spontana tanke. Han fortsatte gala och stirra på mig, hans röst sprack till och med ibland, så mycket tog han i. Återigen hinner inte galandet färdigt innan han kör igång igen, som en mycket irriterande DJ som scratchar fram tuppskrik över Stafsinges ängar.

Jag vet nu att tuppar som gal en halvmeter från ens ansikte är det mest provocerande djur som finns. De har en överlägsenhet i blicken som får en att känna sig liten. En djurens härskarteknik som bara blir värre då fågeln självklart saknar ögonbryn. Det gör honom ännu mer irriterande med sitt förvånade, nedvärderande stirrande.

Nästa inplanerade sömn är satt till september 2019. Då ska ingenting stoppa mig. Inte ens en påtänd härskartupp med provocerande, ögonbryns-lösa, stirrande ögon och ett galande utan morgondag.

Text: Alex Bennheden