Var inte Ove

Tänk dig att det är sensommaren 2018. De
allra flesta har njutit av en sommar med
osannolika mängder sol och bad.
Mitt i värmen har många känt en klump i
magen av oro. I vårt land som alltid vilat på en
solid berggrund har trädgårdar kroknat av vattenbrist
och skogarna brunnit. Brunnar har sinat och
skördar har slagit fel. Kopplingen till Co2-utsläpp
blir alltmer uppenbar och allt fler i vårt
samhälle har börjat fundera om vår livsstil som i
decennier baserats på närmast hysterisk konsumtion
kanske inte kommer att fungera i längden.
Tillväxt har blivit illväxt.
Mitt i detta paradishelvete pågår en förrådsröjning
i en stort hyreshus på västkusten. Några stora
sopcontainers placeras på gårdsplanen. Dessa
fylls snabbt av hyresgästerna som tar chansen att
prylbanta. Vissa med avsikt att ta en mer minimalistisk
riktning i sitt liv. Andra rensar ut för att får
plats med andra prylar.
Det är nu en intressant situation uppstår. En av
hyresgästerna får syn på två pinnstolar i containern.
De är likadana som de andra hon har i sitt
kök. När hon har gäster brukar det ibland saknas
ett par stolar och då har hon övervägt att åka och
köpa två nya stolar. Nu ligger de framför henne i
en sopcontainer.
De ligger överst och har klarat sig utan skador.
Glad och tacksam sträcker hon sig fram och ska
rädda de två pinnstolarna från att malas ner till flis.
Det är då Ove ropar. Ärligt talat vet jag inte om
han heter Ove, men jag kallar honom så för att
skapa en förståelse av själva läget. Ove är fastighetsskötare
på det stora bolag som äger kvarteret.
Ove ropar
”Stopp” och hejdar pinnstolarna från att lämna
containern. Ove menar att han har mandat att
bestämma detta. Hans argument är bisarra och
löjeväckande. Ove hänvisar till någon slags orättvisa
då inte alla har möjlighet att välja i containern.
Han tycker att det lilla förgyllda emblemet
på hans keps ger honom rättighet att förhindra
att gods lämnar containern. Förrådsröjningen är
initierad av hans arbetsgivare, och Ove är denna
dag kung över området. Punkt.
Det lönade sig inte att gå dit senare för att i
smyg rädda pinnstolarna undan flistuggen. Ove
hade punktmarkerat containern och satt kvar på
övertid för att bevaka soporna. Han satt plikttroget
kvar tills lastbilen hämtat containern för vidare
transport till fjärrvärmeverket.
Du tror kanske att detta är en isolerad händelse
och att Ove är ett förvirrad vaktmästare som
utgör ett undantag i den ocean av sunt förnuft
som präglar Sverige? Jag påstår isåfall att du har
fel. Sverige kryllar fortfarande 2018 av människor
som aktivt förhindrar återbruk. Fullt fungerande
möbler, husgeråd och byggmaterial mals varje
dag ner för att någon som Ove kommer inridande
på sin paragrafhäst och skriker ”Stopp”!
Detta pågår varje dag i hela Sverige. På skolor,
arbetsplatser, återvinningscentraler och på en
gårdsplan utanför ett hyreshus på Västkusten.
Lägg paragrafhäftet åt sidan till förmån för planeten.
Var inte som Ove. Låt människor
återbruka.

Text: Anders Krasse är projektledare, återbrukare samt skribent på tidningen Åter och sajten Ettannatliv.se. • Illustration: Pia Dunér