Hyrsläpet

Jag vaknade utvilad och för en gångs skull fast beslutsam om att detta skulle bli en produktiv söndag. Efter kaffe och frukost tog jag med min son för att visa hur en modern man tar hand om sin familj, sin borg och allt vad det innebär. Jag kände mig lite som Mufasa där på söndagsförmiddagen. Sonen fick dessutom sitta i framsätet. Det säger det mesta om hans fars glada och obekymrade lynne.

Vårt första mål var bygghandeln. Virke och stora stolpar till ett staket skulle inköpas. ”Vi ser om de har ett ledigt släp att låna”, sa jag pedagogiskt till min son. Lite för att visa att ett släp kan man inte bara åka och hyra för dyra pengar, i alla fall inte utan att först ha kollat alternativen. Sonen nickade såklart intresserat.

Där fanns dock inga lediga släp just denna dag då alla andra pappor i hela världen också var på bygghandeln. Bilen fick således åka tillbaka, den här gången till en närliggande mack med släputhyrning.
Fortfarande glad i hågen skuttade jag in och hyrde mitt släp. Dessutom försökte jag koppla på det extra snabbt så att min son skulle bli imponerad. Eller så att han i alla fall skulle ha några minnen i bakhuvudet när det är dags för honom själv att lära sig backa med släp, att farsan  ”han kunde minsann koppla på ett släp snabbare än sin egen skugga han”.

Åter igen ner till bygghandeln. Världsvant gled jag runt bland spånskivor, reglar och pallar med pellets med nedrullad ruta, snabba pappa-solglasögon, P4 på hög volym och en fortfarande ganska imponerad son. Efter lite undersökning och den obligatoriska (och coola) pappafrågan till personalen: ”Har ni inte 95×95 stolpar i standardsortimentet?”, som om jag vet exakt vad jag alltid behöver och att jag vet vilka termer man använder på bygghandeln när man är en ganska häftig pappa, så förstod vi att vi kört dit i onödan. För att inte tappa ansiktet mumlade jag något relativt ohörbart om vinkeljärn, dragkrok och CC 60 innan jag klev in i bilen som om det varit meningen med mitt besök från början.

En annan bygghandel blev vårt mål. Samtidigt började det så smått mulna på den tidigare så blåa himlen, rutan fick rullas upp och för säkerhets skull fick sonen sätta sig där bak. Varken stolpar eller reglar fanns i rätt storlek där heller och när det var dags för trädgårdshandskar till sambon fick min son höra hans far, inte helt olik Scar, väsa att ”De får hon fanimej köpa själv. Vi ställer oss inte i den 10-meterskön för ett par jävla handskar”.

Mitt hopp hade nu så sakteligen börjat att försvinna. Dock är man ju en relativt intelligent och spontan person som lätt kan anpassa sig efter nyuppkomna situationer. Med min blick stadigt fäst vid horisonten förklarade jag därför för den nu otroligt uttråkade och inte alls imponerade sonen att vi minsann inte är sådana som betalar för ett släp i onödan.

Soptippen fick bli vårt mål istället. På baksidan av huset därhemma har vi nämligen haft på tok för många och onödigt tunga betongfundament liggandes. Ni vet sådant skit som är för tungt för att spontant tas med till tippen när man kör den årliga garage-rensningen. Sådana som blir liggande i ett visst antal år och till slut blir så kallad fast egendom när man säljer sitt hus om 45 år. Dessa bars med möda upp på släpet. Jag tänkte mycket på att böja på knäna. Aldrig lyfta med ryggen. Strunt samma att mina jeans sprack från Ystad till Haparanda och att jag faktiskt grät så länge ryggen klarade sig tänkte jag.

Ganska exakt när den sista betongklumpen med svett, ilska och muskelvärk lades på släpet öppnade min älskade sambo fönstret bredvid mig. ”Ska du till tippen imorn eller?” frågade hon med ganska glad stämma.

Den kan ha varit trevlig. Men jag är så här i efterhand ganska säker på att hon lät glad. Alltså lite mer glad än vad man egentligen är när man frågar om någon ska till soptippen kommande dag. Det finns liksom ingen innerlig glädje i att få reda på sådana saker. Om man inte är riktigt elak. Eller om man har en infödd och ganska sinnessjuk skadeglädje.

Tipp-helvetet har inte öppet på söndagar.
Betongklumparna bars av släpet igen. Nu ligger de mer i vägen än innan.
Jag betalade alltså pengar för att hyra ett släp, köra runt med det och visa stan, lasta på grejer för att sedan ta av det och sedan lämna tillbaka släpet. I trasiga byxor.
Som om jag var en sjuk människa som är orolig över att vissa släp eventuellt inte blir hyrda lika mycket som andra, och därför ville att detta släp också skulle få vara med och känna hur det känns att bli hyrd av en ganska häftig pappa som minsann inte betalar för släp i onödan.

 

Illustration: Pia Dunér Text: Alex Bennheden