Pendlandets skönhet

Pendeltåget mellan Halmstad och Falkenberg kan vara en transportsträcka. Det kan också vara en mötesplats för människor.

Klockan 07:30 kommer hon springandes i regnet. Tåget lämnar perrongen om fem minuter, hon brukar komma senare. Vi kliver in i värmen. Dörrarna till kupén öppnas och vi slår oss ner vid ett ledigt bord. Ett ”gomorron” kommer flygandes från tvärs över mittgången, de jobbar visst på samma enhet. Någon dukar upp frukost på bordet framför sig och kaffedoften sprids. När tåget börjar rulla mot Falkenberg skiner hon upp: ”Det är skönt att pendla.”

Karolina Edvardson är en del av folkrörelsen pendlare. I vår kultur finns en bild av dem som stressade, retliga och isolerade. Detta verkar inte alls stämma in på Karolina. Förmodligen för att hon också är del av en grupp på ett tjugotal personer som lärt känna varandra genom pendlandet. Många av dem jobbar på kommunen, så när Karolina började som socialsekreterare upptäckte hon
gemenskapen.

– Först trodde jag nog att pendlingen var en transportsträcka, att det var ett sätt att ta sig mellan hem och jobb. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle träffa nya människor på det här sättet.

Bredvid Karolina sätter sig Emma Nordstedt. De känner varandra sedan tidigare och har nu samma jobb, men Emma har varit där lite längre. När Karolina började pendla var det Emma som introducerade henne för gänget.

– Man sitter två och två och pratar, och så flikar en tredje in med något. En vecka senare ser man varandra igen och säger, det var ju du! Man ser samma personer på tåget hela tiden, det skulle vara märkligare att inte hälsa, säger Emma.

Många har svårt att komma till en miljö med nytt folk. Karolina känner att man inte ska vara så svensk. I början satt hon och lyssnade på musik, men så började hon utnyttja tiden. När man är ny på ett jobb är pendlandet extra värdefullt för att lära känna folk, menar hon. Samtidigt pratar man inte bara med dem på samma jobb. ”Han jobbar på Länsförsäkringar”, säger Emma, och vinkar till mannen i hörnet av kupén. Pendeltåget spränger gränser mellan avdelningar och arbetsplatser.

Med pendlandet och gemenskapen har en maillista vuxit fram. Någon har alltid koll på tågförseningar och meddelar resten av gruppen. Dessutom har maillistan börjat användas för att organisera afterwork. Man träffas tillsammans regelbundet, ibland blir det något extra, som bowling eller brännboll med de anhöriga. Förra julen meddelade en kvinna att hon skulle ta med glögg och saffransbullar. Den dagen var det ingen som missade tåget.

Karolina har bara missat tåget en gång, då fick hon vänta en halvtimme. Trots detta ser hon fördelarna.
– Utan de fasta tiderna hade jag haft fler chanser att snooza. Nu måste jag gå upp
vid tio över för att hinna med tåget vid halv.

Samma sak är det på jobbet, hon får en anledning att lämna det skrivbord som ger så många anledningar att stanna kvar. Tiderna bekymrar inte heller Emma, som slipper tänka på kyla och vinterdäck. Hon vänder sig till Karolina och konstaterar: ”Det är skönt att pendla.”

En efter en börjar folk omkring oss resa sig upp. Så står vi framför dörrarna och väntar. Utanför fönstret viner konturer av träd förbi. Tåget saktar in och träden blir till ljus, hus och Falkenberg. Tåget stannar helt, pendlarna är för rutinerade för att tappa balansen. Dörrarna öppnas och Karolina, Emma och han från Länsförsäkringar kliver av och försvinner ut i regnet. Nio timmar kvar till påstigning.