Om man lyfter blickarna vid en vandring genom Halmstad uppenbarar sig Drottning Kristinas anlete och namn lite här och där. Invid det Angelska palatset på Köpmangatan pryds väggen av ett gigantiskt fotografi av den undersköna Greta Garbo i sin roll som Drottning Kristina. I trivsamma, och för sin arkitektur prisbelönta Kristinapassagen, kan man njuta Thomas Frisks vackra skulptur av Sveriges, ja kanske världens, mest kontroversiella drottning.
Hon kan ges denna titel eftersom hennes far, Gustav II Adolf, bokstavligen vigde sitt liv åt att bekämpa katolicismens utbredning i Europa. Han dog den 6 november 1632 under slaget vid Lützen i sin kamp för att expandera det svenska riket och för att bekämpa katolicismen. Vid sin död var hans enda arvinge, dottern Kristna, bara sex år gammal. En förmyndarregering fick styra Sverige fram till det att hon blev myndig 1644. Efter att ha regerat i tio år abdikerade hon för att flytta till Rom och bli … katolik. I Sverige betraktade de flesta detta som förräderi. Några få hyllade Kristina för sin styrka att handla efter sin övertygelse.
Drottningens sorgliga abdikation
Drottning Kristinas abdikation den 6 juni 1654 i Storkyrkan i Stockholm blev en sorglig händelse. Den högtidliga ceremonin var en omvänd kröning där drottningen skred in i kyrkan i sin majestätiska skrud med alla regalier. Hon överlämnade kronan och äpplet till sin kusin Karl Gustav af Pfaltz, vars far invandrat till Sverige från Tyskland. Kristina hade arbetat hårt för att Karl Gustav skulle bli hennes efterträdare. Dels högaktade hon honom som person, ja de båda kusinerna hade även starka känslor för varandra. Dels förstod Kristina att Karl Gustav kunde fylla den uppgift som hon själv inte var intresserad av, nämligen att genom krigiska äventyr expandera den svenska stormakten.
Efter att regalierna överlämnats tog man av Kristna den vackra kungliga manteln. Hon uppenbarade sig i en enkel vit klänning varefter hon vände sig mot de församlade och höll ett fullkomligt lysande tal. Det rörde upp känslorna hos både hennes fiender och beundrare så till den grad att många brast ut i hejdlös gråt. När Kristina sagt sista ordet gick hon med rak rygg och bestämda steg ut ur kyrkan. Hennes kusin kunde nu krönas till kung Karl X Gustav. Sverige hade inte bara fått en ny regent utan även en ny kungaätt, den Pfalziska.
Dags för resa söderut
Nu var det dags för Kristina att ge sig av söderut. Den nykrönte kungen hade fortfarande starka känslor för Kristina så han slog följe med henne mot Kalmar där hon skulle lämna Sverige. Efter ett tag blev Kristina otålig och bad honom vända hem till Stockholm för sina viktiga bestyr som kung. De tog ett ömt farväl och färdades åt var sitt håll. Men Karl Gustav drabbades av djup sorg och red ifatt Kristina för att vädja till henne en sista gång att stanna i Sverige. Han föreslog att de kunde regera tillsammans som ett äkta par. Men Kristina hade bestämt sig och Karl Gustav fick djupt bedrövad rida tillbaka till Stockholm.
Dök upp i Halmstad
I Kalmar låg skepp lastade med kulturskatter som Kristina planerade ta med sig ner till Rom. Detta sågs inte med blida ögon av de flesta stormän. För att göra sin sorti utan uppståndelse ändrade därför plötsligt Kristina sina planer. Hon lät skeppen avsegla från Kalmar och for själv raskt ner till Halmstad för att lämna Sverige därifrån rätt in i arvfiendens land, Danmark. Hade hon inte hemlighållit sin sorti via Danmark så hade de svenska stormännen säkerligen tagit till hårda nypor för att förhindra en sådan skamlig fraternisering.
Så efter att ha lurat dem alla dök Kristina upp i Halmstad. Där tog hon in på Halmstad slott och den sista kvällen i Sverige såg hon till att bjuda till fest. Hon var väldigt frimodig, ja till och med kaxig och spelade verkligen ut att hon var fri. Dagen därpå steg hon ivrigt upp tidigt för att lämna landet. Hon red i “manskläder” ner mot den danska gränsen som gick vid Båstad. Där gjorde hon ett uppspelt glädjeskutt när hon tagit sig över ån som skilde de båda länderna åt. Äntligen kände hon att hon nått friheten.
Reste vidare mot Rom
Den första natten i utlandet, i Danmark, tillbringade Kristina på ärevördiga Margretetorps krog varefter hennes resa fortsatte ner mot Rom via Holland. Danskarna var naturligtvis glada över att få vara värdfolk till denna prominenta person som vänt Sverige ryggen. Här gavs möjlighet att ge svenskarna en känga, något som absolut inte förbättrade Kristinas anseende i Stockholm.
Kristina slog sig ner i Rom där hon fick odla sina intellektuella intressen. Men hon hade ännu politiska ambitioner. Efter att hon på ett synnerligen brutalt sätt låtit avrätta sin hovstallmästare Gian Rinaldo Monaldesco, som hon upplevde som en antagonist, sjönk hennes anseende drastiskt över hela Europa. Dessutom rann pengarna som vatten mellan fingrarna på henne och hon insåg att hon måste göra en resa till sitt forna fädernesland för att äska mer pengar. Kung Karl X Gustav hade oväntat och plötsligt avlidit bara 38 år gammal. Nu såg Kristina sin möjlighet att bege sig tillbaka till Sverige. Som förevändning förklarade hon sig tvungen närvara vid kungens begravning eftersom hon ju trots allt hade överlämnat kronan till honom.
Smög tillbaka in i Sverige
De svenska stormännen blev desperata. Man ville absolut inte ha Kristina som en skamfläck på sin hjältekonungs begravning och planerade att stoppa hennes återkomst till svensk mark, till varje pris. Utsända spioner rapporterade att hon skulle återkomma via Kalmar och man sände ner en delegation som skulle mota ut henne. Men återigen översteg Kristinas list sina motståndares. Efter en triumfartad genomresa genom fiendelandet Danmark lyckades hon smyga sig in i Sverige via Helsingborg som sedan två år blivit svenskt tack vare Karl X Gustavs modiga och ärorika militära operationer.
Efter att Kristina kollrat bort “mottagningssändebuden” som hade till uppgift att mota bort henne hann hon till Halmstad där hon möttes av Riksrådet Lorentz von der Linde. Han tog sin uppgift på fullaste allvar och ett häftigt gräl mellan honom och Kristina utbröt på Halmstad slott. Kristina fick sin vilja genom och närvarade på den pampiga begravningen i Stockholm. De svenska stormännen fann många anledningar att beskylla henne för att ha brutit mot den stringenta 1600-talsetiketten och Kristina lämnade Sverige om möjligt än mer avskydd än tidigare.
Kristinas ut- och inresor ur och till Sverige via Halmstad är kanske inte några av de viktigaste händelserna i vårt lands historia, men historieskrivare har ändå tillskrivit dem viss uppmärksamhet. För oss hallänningar är det naturligt att vår residensstad står som en brygga mellan Sverige och Danmark, två länder som mer eller mindre ständigt legat i krig med varandra under 360 år fram till år 1814.
Text och foto: Bengt ”Ben” Olander
Läs också: https://vame.se/nar-halmstadsborna-fick-sin-hedersplats-i-roskilde-domkyrka/
