Free solo-klättring som konst – Anders dokumenterar övergivna byggnader från höjden
Han heter Anders och uttrycker sin konstnärliga frihet genom att dokumentera övergivna byggnader ur ett perspektiv få andra vågar ta – en klättrares. Genom free solo-klättring, alltså klättring helt utan säkerhetsutrustning, skapar han unika fotografier och filmer som visar arkitektur, förfall och historia från extrema höjder.
Klättringarna sker främst i Sverige och Norden, men flera gånger om året reser Anders även till Asien och södra Europa, bland annat till gamla sovjetstater. Syftet är inte att trotsa faran, utan att dokumentera platser som lämnats åt glömskan och ge dem ett nytt sammanhang genom konst.
Free Solo – konstnärlig frihet på livets yttersta gräns
Free solo-klättring är en disciplin som kräver total närvaro, erfarenhet och respekt för riskerna. Anders klättrar aldrig ensam, utan ingår i en grupp på 5–8 personer som utgör basen i friklättrargruppen Free Solo. Gruppen är noga med att aldrig utsätta andra människor för fara och klättrar inte där allmänheten rör sig, utan bevakning på marken.
– För mig är detta ett uttryck för konstnärlig frihet. Om det är straffbart tar jag konsekvenserna, men vi kompromissar aldrig med andras säkerhet, berättar Anders.
Övergivna platser som konstnärligt motiv
Anders fascineras av varför byggnader överges och vilken historia de bär på. Han dokumenterar allt från gamla sanatorier och sjukhus till industriella ruiner, torn och master. Materialet publiceras i form av bilder och film på Facebook, där han har en stor och engagerad följarskara som följer varje nytt äventyr.
– Jag klättrade i över 20 år innan jag började dela detta offentligt. Jag ville se hur acceptansen såg ut i Sverige, säger han.
Lag, risk och ansvar i extrem klättring
Att klättra på byggnader man inte äger räknas som olaga intrång, något Anders är väl medveten om. Han har själv suttit i rättegång och dömts till böter, vilket han accepterar fullt ut.
– Om det händer en olycka är ansvarsfrågan redan klar. Däremot utsätter vi inte andra för fara. Det är en viktig gräns för oss.
Den mest extrema klättringen hittills
På frågan om vilken klättring som varit den häftigaste tvekar Anders inte.
– Jag klättrade upp i en cirka 300 meter hög övergiven mast i Norrland, i 25 minusgrader och utan säkerhetsutrustning. Isen, snön, tystnaden och utsikten var helt magisk.
Trots extremiteten betonar han att han aldrig tar onödiga risker.
– Jag avgör hela tiden om situationen är hanterbar. Rädsla är inget farligt – det är den som räddar dig.
Rädsla är ett verktyg – inte ett hinder
Många tror att friklättrare är adrenalinjunkies, men Anders menar motsatsen.
– De flesta av oss söker lugn, inte kickar. När du får ett adrenalinpåslag vet du att något gått fel. Det viktiga är hur du använder rädslan – om den paralyserar dig eller hjälper dig att fokusera.
Han menar att utan förmågan att bli rädd överlever man inte i denna typ av klättring.
Passion, sponsring och framtidsdrömmar
Till vardags arbetar Anders och klättrar under semestrar och ledigheter. Viss sponsring från företag via hans digitala plattform gör resorna möjliga, men drömmen om att leva helt på klättringen ligger fortfarande längre fram.
– Det är fantastiskt att få göra det här och samtidigt känna engagemanget från alla som följer mina äventyr. Hade det inte varit roligt hade jag inte gjort det.
Att välja verkligheten framför det bekväma
Anders söker platser där få andra rör sig. Han reser sällan till klassiska semesterorter och vill istället uppleva verkligheten – olika kulturer, språk och miljöer.
– Om du varit på samma resort flera gånger, har du då varit utomlands eller bara besökt en anläggning?
Han är medveten om att hans livsstil kan uppfattas som oansvarig, särskilt ur ett inspirationsperspektiv för unga människor, men menar att risk är en del av livet.
– Rädslan är vårt viktigaste verktyg. Den gör att vi överlever. Man måste förstå sina egna begränsningar – det är där ansvaret ligger, avslutar Anders.
Läs mer på:
