En friklättrares bekännelser

0
1883

Han heter Anders och han uttrycker sin konstnärliga frihet genom att dokumentera byggnader ur en klättrares perspektiv. Klättringen sker helt utan skyddsutrustning och eftersom man ur säkerhetssynpunkt aldrig ska klättra själv, är det en grupp på 5-8 personer som utgör basen i friklättrargruppen Free Solo. Anders berättar att merparten av hans klättringar sker i Sverige och i Norden. Ett par gånger om året gör han längre resor, exempelvis till Asien eller söderut i Europa till de gamla Sovjetstaterna. Han klättrar på torn och byggnader utan säkerhetsutrustning och syftet är att dokumentera övergivna platser ur en klättrares perspektiv. Det är väl värt att dokumentera och för Anders är det ett sätt att uttrycka sin konstform. Han vill ta reda på varför byggnaderna är övergivna och han dokumenterar allt från gamla sanatorier och sjukhus, till industriella ruiner. Sin dokumentation lägger han sedan ut i form av foton och film på Facebook, till en väldigt stor och engagerad följarskara.
Hur kom du på idén med att friklättra och dokumentera?
– Jag klättrade i över 20 år innan jag började dela mina dokumentationer på Facebook, men jag ville undersöka hur acceptansen för detta ser ut i Sverige. Ute i Europa är människorna mer frispråkiga och accepterande. I England till exempel, så stannar man gärna till och tittar när man ser en friklättrare, medan man i Sverige istället ringer polisen. Vi svenskar är mer styrda av regler och de flesta klättrare har någon gång blivit dömda. Även jag har suttit i rättegång och det slutade med att jag fick 5 000 i böter. Jag förstår och accepterar det. Klättring på en byggnad man inte äger är ett olaga intrång, precis som när du beträder mark du inte äger. Om det händer en olycka och ansvarsfrågan kommer på tal, så är saken redan klar. Däremot så utsätter du inte andra för fara. Vi är väldigt noga med att inte klättra där människor rör sig, i alla fall inte utan att ha folk på marken som ser till att hålla ytan under fri. Man kan givetvis ifrågasätta detta. För mig är det ett uttryck för min konstnärliga frihet och är det straffbart så tar jag gärna böterna. Men vi dagtingar aldrig med andra människors säkerhet. Vilket är den häftigaste klättringen du har gjort?
– Jag klättrade upp i en cirka 300 meter hög övergiven mast i Norrland, utan säkerhetsutrustning i 25 minusgrader. Det var givetvis väldigt kallt, men miljön och utsikten var helt fantastisk. Den tjocka isen, snövidderna och solen… Jag har klättrat så länge utan att det hänt nåt. Visst har det hänt genom åren att människor jag känt förolyckats under en klättring, men procentuellt sett är det oerhört få tillfällen någon kommer till skada. De trafikrelaterade skadorna är många fler. Jag tar själv aldrig några risker. Jag avgör under klättringens gång om jag klarar av situationen eller inte. Har du varit nära att ramla nån gång?
– Eftersom jag har klättrat i så många år, så är det klart att tillfällen har inträffat där säkerheten har varit tveksam. De flesta tror att vi klättrare är adrenalinjunkies, men de flesta av oss är väldigt sansade människor som söker ett lugn.
När du får ett adrenalinpåslag, så vet du att någonting har gått väldigt fel. Rädsla är inget att frukta, det är den som räddar dig. Det som är avgörande är hur du reagerar på din rädsla, om du blir paralyserad eller om du använder den.
Det resonemanget blir logiskt när man har klättrat ett tag. Kan du inte använda din kropp och ditt sinne fullt ut när du soloklättrar, då blir du inte gammal. Givetvis så använder vi hjälpmedel som rep och sele när vi klättrar i gamla gruvor och grottor, vilket också är väldigt kul. Då finns det ingen prestige, det är enbart roligt. Du kan ta risker om du är säkrad och genomföra en klättring även fast du vet att du till 90% inte kommer att klara den. Det är så man lär sig mer om sig själv och sina förmågor. Hur har du råd att resa runt och klättra?
– Jag har en viss sponsring från olika företag, via min digitala plattform. Drömmen är att kunna leva på klättringen, men det är en lång väg dit. Jag jobbar till vardags och klättrar på semestrar och ledigheter. Mitt jobbschema ger relativt mycket tid över till klättringen. Det är fantastiskt att både få klättra som jag gör och med alla människor som engagerar sig. Hade det inte varit så roligt så hade jag inte gjort det. Vad säger dina nära och kära? – De inser ju att det är en medfödd defekt, säger Anders och skrattar.
Men visst, det är tveksamt att utsätta sig själv och andra för riskerna.
Jag har ett starkt behov av att få upptäcka och se platser där inte gemene man rör sig.
Jag behöver de situationer som kräver mitt yttersta och där rätt och fel är som vitt eller svart, där ett snedsteg kan vara fatalt. Det speglar min personlighet. Jag reser mycket, men sällan eller aldrig till klassiska semesterorter. Jag vill se områden och kvarter där inga andra rör sig, jag vill se verkligheten. Jag förstår definitivt tjusningen med det bekväma livet, men om du har varit på samma semester-resort flera gånger, har du då varit utomlands eller har du bara besökt en anläggning?
Jag behöver uppleva olika kulturer, höra olika språk, besöka olika platser. För mig är det mer uppbyggande än fina hotellkomplex. Det är en personlig läggning och kanske är den snedvriden, men de som följer mina äventyr på Facebook uppskattar att jag gläntar på en dörr till någonting helt annat än det vanliga. Jag vet att det kan ses som oansvarigt och att man genom sitt handlande kan inspirera unga människor att göra saker som de inte klarar av, fysiskt och mentalt. Det är ingenting jag tar lätt på. Men om vi ska leva efter den devisen, så kan vi inte heller titta på TV eller film, inte se Formel 1 eller kampsport eller ens lyssna på radio. Dessa risker är helt adekvata att ta, för livet går ut på att ta för sig. Man måste förstå sina egna begränsningar och jag inbillar mig att de flesta i tonåren inser det. Framför allt när det kommer till höjder, så backar de flesta väldigt fort. Det ligger i människans natur. Visst finns det dom som inte har någon självbevarelsedrift, men jag skulle inte klättra med någon som inte har förmågan att bli rädd. Rädslan är det absolut viktigaste verktyg vi har, det är den som får oss att överleva. Det är viktigt att man inte blandar ihop det där alltför mycket, avslutar Anders.

Text: Stina Törneman