Att bin är beroende av oss människor kom som en fullständig överraskning – inte minst för bina. Utan att veta att de är “domesticerade” fortsätter de att göra det de alltid gjort. Ett sätt att försöka förstå det här, är att lära sig mer om bins beteende. Vi träffar Hannes Bonhoff för att han ska visa oss hur man spårar bin. Förhoppningen är att vi ska hitta ett vilt bisamhälle.
Vi befinner oss i Värestorp i norra Halland på en plats flera kilometer från närmaste biodlare och det är fullt med bin i det blommande krikonträdet.
Hannes har en liten träask med lock i vilken han snabbt och bestämt men försiktigt fångar in bin.
Då han stängt locket befinner sig biet i mörker. Hannes öppnar en mellanvägg
mot ett fönster, biet kryper mot ljuset, och då kan man stänga mellanväggen och fånga fler bin. Sen kommer den svåra och osäkra biten. För Hannes började det hela då hans pappa gick bort och han ärvde faderns bikupor. Hannes är en sån som går in för det han gör, så han föresatte sig att lära sig allt om bin. Under tiden drabbades bikuporna av både getingattacker och mårdangrepp vilket kraftigt minskade beståndet.
Hannes började fundera och experimentera med olika kupor, för att ta reda på vad som var bäst för bina. Bland annat testade han att bygga Kenyanska bikupor eftersom de skulle kunna vara mer tåliga mot rovdjur. Anledningen till att nästan alla bikupor ser likadana ut idag beror på pastor Lorenzo Langstroth från Philadelphia.
1852 patenterades “The Langstroth hive”; en isolerad låda med ramar som kunde lyftas ut en och en för att skörda honungen utan att skada kupan. Därmed kunde de skötas på ett mer effektivt sätt, vilket ledde till en extrem industrialisering och kommersialisering av honungstillverkningen, samt en ännu större likriktning av det domesticerade biet. Efter att ha fångat in några bin ställer Hannes lådan under en mörk filt så de får möjlighet att lugna ner sig. En sockerlösning ställs in till dem. Detta är väldigt gott för och en liten skatt efter allt letande. Efter fem minuter öppnas luckan försiktigt. Om bina lugnt går ut och sedan flyger runt lite som för att orientera sig så är vi på rätt väg. Tanken är att bina nu flyger hem till sitt samhälle och berättar om sitt fynd. Om allt går bra kommer en mängd bin att komma tillbaka och suga i sig av sockervattnet.
– Då kan vi markera ett par bin med färgdroppar, sen noterar vi hur lång tid det tar för dem att komma tillbaks och då kan vi beräkna hur långt bort deras koloni ligger. Sen gäller det att observera vilken riktning de flyger åt och börja gå ditåt, berättar Hannes. Några dagar tidigare mötte vi Hannes i sin trädgård strax utanför Halmstad där han stod med motorsågen i högsta hugg.
På ett stadigt bord hade han fäst en trästock som skulle göras ihålig. Motorsågens kedja går med maximal fart, Hannes stannar upp och måttar noga innan han långsamt för in klingan längs fiberriktningen i änden på stubben. Utan brådska och försiktigt för han in klingan hela vägen in. Under tiden flyger fint sågspån ut ur hålet, men då han nått botten ändrar sågspånet form. Det blir längre fiberbitar som sitter ihop vilket beror på att han nu sågar nedåt med hela klingans längd och inte bara med toppen. Han gör fyra eller fem snitt in i stocken innan han vänder den 90 grader och gör fem till. Sen går han över till andra sidan av stocken och upprepar proceduren. Kvar blir fyrkantiga stavar som kan dras ut med handkraft. Nu är stocken ihålig rätt igenom. Att göra en stock ihålig, installera golv, sätta på ett tak, skapa en ingång och sedan fästa den sex meter upp i ett träd med förhoppningen om att ett bisamhälle ska flytta in, verkar vid
första anblick vara ett smått dåraktigt företag.
Den som däremot gör sin forskning kan finna att det är precis vad som behövs för att bin ska frodas – biholkar.
Det påstås att det inte finns vilda bisamhällen i Sverige. Vissa biodlare hävdar dessutom att utan dem skulle bina snabbt dö ut. Ett påstående som faller på sin egen orimlighet. Enligt Hannes är det precis tvärtom så att bihållningens metoder kan vara det som ställer till det för bina. Bikupor är fyrkantiga lådor för att underlätta skördandet av honung.
Biholkens runda form och råa insida gör den opraktisk för honungsskörd men optimal för bina.
Hannes hävdar att bisamhället bör ses som en organism, som en individ där de enskilda bina endast är delar av en helhet.
De samarbetar för att växa och de förökar sig genom delning.
Vilda bin svärmar efter ett eller två år, då 70 % av bina lämnar kupan med drottningen och letar efter ett nytt tillhåll. Den kvarvarande tredjedelen får börja om eftersom en ny drottning kläcks strax efter att den gamla lämnat. Hennes uppgift blir att lägga alla nya ägg. All pollen som samlas in är till för att föda upp de kläckta äggens larver.
Kolonin växer tills den dag då det är “fullt” i holken och det är dags att svärma igen.
Denna cykliska process upprepas och så växer antalet kolonier. Det är en långsam och riskfylld process. Om de svärmar och inte lyckas hitta ett lämpligt tillhåll inom några dagar riskerar de att försvagas och dö. Om något händer med drottningen kan de inte heller upprätta ett nytt bo. Biodlare avlar och sköter sina samhällen så att de inte ska svärma. Vad de inte inser är att denna process berövar bina av deras anlag att mångfaldiga sig. Man kan säga att de blir sterila. Om bisamhällena förlorar förmågan att föröka sig förlorar de förmågan att överleva som art.
I Sverige finns det ca 300 olika arter av bin. De flesta är solitär-bin som bor i ett litet hål i marken, några av dessa känner du igen genom att de är betydligt mindre än andra bin. Dessutom rör de sig mer än andra bin, flyger mer rastlöst från blomma till blomma, detta tillsammans med storleken gör att de kan misstas för flugor. Vissa bin är specialiserade till en enda blomma. Den som varit med ett tag kan minnas en tid med större variation av blommor och ett ständigt surrande i trädgårdarna – idag är det relativt tyst.
Hannes påpekar att förr var man tvungen att rengöra framrutan på bilen från döda insekter – det var länge sen. Hannes säger att ett av problemen är vår syn på naturen; som om den är separat från oss, något mystiskt därute. Vi människor tror att vi kan styra det där främmande med allsköns åtgärder och att vi kan förutspå alla konsekvenser. Kanske håller vi på och ändrar den ståndpunkten. Biodlarna är endast en liten del av problemet, men de uttrycker ett synsätt som genomsyrar samhället i stort.
Somliga påstår att bina skulle dö ut om inte biodlarna vårdade dem.
Detta synsätt utgår från människans egoism och storhetsvansinne.
Skillnaden mellan de bin som odlas och de vilda är att i det vilda hanterar bina själva sin tillvaro. Exempelvis placerar de inte sina samhällen så nära varann att de riskerar att flyga in i fel kupa och sprida smittor, vilket sker hela tiden hos odlarna.
De flesta biodlare bryr sig säkerligen om sina bin och lägger mycket energi, tid och även kärlek på dem, men många har indoktrinerats in i ett synsätt som inte helt stämmer överens med verkligheten, anser Hannes. Att skapa biholkar är långt ifrån tillräckligt. Enligt Hannes behöver vi ändra våra normer. Att handla ekologiskt och minska vårt avtryck borde vara självklart.
Vi behöver välja politiker som prioriterar kommande generationers välfärd. Vi lyckades aldrig hitta var de krikonbloms- älskande bina kom ifrån, de visste nog inte att de skulle berätta det för oss.
Text & Foto: Anders Jauring
