My Feldt och tivolikiosken – en åktur i livets karusell

0
3885
My Feldts Tivolikiosk i Halmstad
My Feldt firar öppningen av tivolikiosken i Halmstad. Foto: Linda Lomelino

My Feldt balanserar fram genom livet som på lina; faller hon är hon snart uppe igen. Ändå eftersträvar hon inte ens balans utan låter kaos och glädje styra. Och glädjen för stunden – den strömmar ut ur hennes senaste projekt.

Redan när man tittar in genom fönstren till Feldts tivolikiosk ser man att här har någon skapat en egen liten värld mitt i hjärtat av Halmstad. Utanför må det vara grått, vinden viner, stadskärnan liknar en schweizerost, och man möts av bistra miner. 

Men öppna dörren till tivolit och något händer; alla ens sinnen aktiveras och mungiporna dras uppåt. Här inne möts Willy Wonka och Cirkus Scott som gifter sig och blir till konsten i My Feldts akvareller. Dessa pryder i stort sett allt som säljs i butiken – vilken utgör ena halvan av tivolikiosken. Den andra halvan är ett café med några sittplatser och ett kolakokeri bakom kassan. Hela kiosken är som ett potpurri av färgglada ballonger, busiga tapeter och tänkvärda citat. Det ska visa sig att tivolit är så mycket My Feldt att det är svårt att avgöra var det slutar och My börjar.

En riktig uppförsbacke

Efter att ha köpt ut sin ex-man och svärfar ska hon nu sköta karusellerna och kakorna tillsammans med sin bror Patrick Oscarsson. Hon förklarar att det kändes naturligt efter bageriet och cykelcaféet att skapa något som representerar henne till hundra procent. Samtidigt kunde omständigheterna vara bättre.

– Det är väl en helt värdelös tajming för en nystart nu; samtidigt så vägrar jag ge vika för en pågående pandemi. Det är klart att det är en riktig uppförsbacke, men är inte livet alltid det?

Det verkar lite motsägelsefullt att My Feldt ser livet som en uppförsbacke. Denna energiska bagare och entreprenör med en så smittsamt positiv framtoning i tv, sociala medier och sina böcker. Men ju mer bilden av henne klarnar, ju tydligare blir det att hennes angrepp på livet är ett vågspel mellan plus och minus. Att totalt tömma och sedan ladda batteriet om vartannat är det som tar henne upp för backen.

– Man jobbar kanske bäst i motvind på ett sätt. Man behöver ställa sig in på att det kommer vara ganska lite kunder som kommer, och så får man hitta lösningar: saker som lockar.

Nya utmaningar

Hon refererar till årets utmaningar och menar att pandemin bidragit till att kunderna blivit lite bortskämda. Plötsligt har de kunnat ställa nya krav och marknaden har blivit till något av ett spel.

– Vi löste det ett tag genom att börja köra ut bröd till kunder. Men då undrade de snart varför inte alla sorters bröd fanns, vilket ledde till att intresset för brödbilen lika snabbt svalnade, och så var man tillbaka där igen: att försöka komma på något nytt.

My har för vana att gå in i nya projekt med full kraft. Hon berättar entusiastiskt om äppelträd som köpts på fyllan och cykelturer som anordnats för att göra kunder nöjda. Projekt som fungerat och inte. Men alltid med en positiv förhoppning och ett driv framåt. En arbetsmoral som föddes redan i barndomen.

– Jag brukar lite skämtsamt säga: Har man inget driv i en syskonskara på sju, så dör man. Det var som att växa upp i en konstant underbemannad dagisklass och det gällde att hålla sig framme för att få något. 

De omständigheterna menar hon ledde både till en kamp om mammas uppmärksamhet och en tävlingsinstinkt, rotad i ett behov att visa vad man kan.

My Feldts Tivolikiosk i Halmstad
Det färgglada lyckohjulet står mitt i den väl utsmyckade butiken. My driver tivolikiosken tillsammans med sin bror Patrick Oscarsson. Foton: Linda Lomelino och Daniel Kämäräinen.


Snurra lyckohjulet

I närheten har två kvinnor stannat och satt snurr på ett lyckohjul med en central plats i butiken. Något som My uppmärksammar direkt.

– Det kommer stanna på dödsångest! ropar hon till dem. 

De ser förvånat på henne och skrattar nervöst, samtidigt som de väntar på resultatet. ”Har hon rätt?” ser de ut att tänka medan de färgade tårtbitarna med olika uttryck snurrar förbi allt saktare.

– Det är ett konstruktionsfel, det är för tungt åt ena hållet. Häromdan var det ett barn som började storgråta, men jag ska fixa det snarast, jag lovar, ropar My till dem med skrattet i halsen. 

Väninnorna skrattar tillbaka och replikerar: ”Ingen fara” i kör, men släpper inte hjulet med blicken. Långsamt, långsamt stannar det. Och mycket riktigt: dödsångest igen.

Det är väl tidens ironi när ett lyckohjul upprepat stannar på det enda negativa uttrycket på hela snurran. Och även om My är den första att skriva under på att livet ska rymma alla känslor så fastslår hon att inne på tivolikiosken ska det vara glädje framför allt.

”Välkommen till livets nöjespark – känslornas tivoli”. Så inleder My sin senaste bok ”Rullrån och Tankebrus: En bakbok för livet och döden” som släpptes under hösten. En klart originell bakbok är det hon har skapat – som varvar recept och vackra bilder med rörande personliga texter om just känslor.

– Jag gillar ordet tivoli för det rymmer allt, och det gör kroppen också. Tanken är att det ska kännas som att man kommer in i boken när man stiger in här i tivolikiosken. I livet kan man åka på alla möjliga turer men här inne ska man bara åka glädjens karusell.

Gör andra glada

– Men det är farligt också, det där att försöka göra folk glada, fortsätter hon. 

För jag märker att när man försöker skapa ett rum med så mycket glädje som möjligt så tar alla en varsin liten del av det, tills man står kvar själv, helt tom. 

– Jag har därför insett att man behöver bevara en liten bit här inne av sig själv, så att man inte känner sig tom, utan upprymd när man stänger dörren bakom sig.

– My, My! ropar någon bakom oss. 

Det är en kund som står i kö i skydd av en stor färgglad julgran som tornar upp sig mitt inne i tivolikiosken. Kunden böjer sig fram, liksom runt den för att få kontakt med My och viftar glatt med en av hennes bakböcker. 

– Kan man få den här signerad?

– Ja så klart kan man det, säger My redan i steget på väg mot kunden. Hon skriver en rad och sin namnteckning och är lika snabbt tillbaks.

– Man får också ta fyra vykort! kommer hon plötsligt på och ropar till kassan. Det får alla som köper en bok.

– Åh tack vad snällt! ropar kunden tillbaka, bakom granen.

– Det är en hårfin gräns det där, fortsätter My och ser på mig. 

Utan att missa en takt har hon gått vidare i tanken om vad folk förväntar sig av henne. 

– Det där är något jag kämpar med en hel del: att folk tror att jag står här och dansar hela tiden. Men mycket av det vi gör är ju hårt jobb; vi bakar och diskar och städar hela dagarna. 

”här inne ska man bara åka glädjens karusell”


Livets balans

Samtidigt medger hon att det fanns en tid då hon kunde känna sig tvungen att komma ut i lokalen och showa. Om det var ledsna miner för att bullarna tagit slut så tänkte hon att det behövdes en dans för att hålla stämningen uppe, men förstod lika snabbt att det där orkar ingen med i längden.

– Jag är ju någon slags arbetsnarkoman; ser ingen skillnad mellan arbetstid och ledig tid. För mig finns det bara en tid och den ska fyllas med roliga saker. Det leder till att jag kör på för fullt tills jag kraschar och så håller jag på så fram och tillbaka. 

Hon demonstrerar genom att vända handflatan upp och ned, upp och ned. 

– Jag kör bara på, och har svårt att hitta en balans. Jag brukar säga att den enda balansen jag hittar det är balansgången.

Resan från den My som öppnade Feldts bageri för åtta år sedan och den jag träffar kan förklaras delvis genom hennes böcker. Hon berättar att den första boken ”Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga: Bakning och känslor genom naturen” skrevs med ett fokus på kärleken till just naturen. 

– Men när jag var klar med den så kände jag mig så otroligt olycklig. Vilket ledde till en ny tanke: Vad spelar det för roll om alla lever i samklang med naturen om vi ändå är olyckliga? I en hållbar värld är det viktigt att vi själva också mår bra. Och ur det föddes känslornas tivoli – jag kände att utsidan och insidan inte stämde överens. Där ute bara pågår allt som vanligt, och det är ingen som ser att man mår dåligt. Så från allt det har jag nu nått fram till att mitt driv istället ska vara att sprida glädje.

My Feldts Tivolikiosk i Halmstad
I tivolikiosken säljs allt från prints till termosar och godis. En enorm julgran sprider julstämning för cafégästerna.
Foton: Linda Lomelino och Daniel Kämäräinen.


Glädjen kostar på

Och även om det där med glädjespridning kostar på så menar hon att det alltid är värt det. Dessa dagar kanske det behövs mer än någonsin.

– Jag tycker att man ser en kollektiv depression där ute; då är det så härligt att se folks leenden när de kommer in här. Och istället för att klaga på att så mycket av staden tvingas bomma igen så tänker jag att vi härifrån ska fylla hela Halmstad med liv. Tivolikiosken ska lysa som en stor fyr här borta.

My är tydlig med att Halmstad alltid varit en bra stad att verka i. Att invånarna ständigt reagerat positivt på hennes nya projekt. 

– Våra kunder är sjukt lojala och har varit det ända sedan vi startade bageriet. Vi har fantastiska stammisar och eftersom Feldts bageri blev en slags turistattraktion med tiden så har vi mycket turister under sommarmånaderna. Då drar sig stamgästerna undan, för att sedan komma tillbaka på hösten igen. 

Pling plong! Det plingar till i den lilla metallklockan över entrédörren. 

– Men se, här kommer ju en av våra stamgäster nu, säger My och lyser upp.

Lojala stamgäster

In kommer en proper dam i lång mörk vinterkappa med pälskrage. Hon drar sin dramaten tätt efter sig. Ryggen är något böjd men uppsynen glad. My ropar till sig henne, samtidigt som hon förklarar för mig att hon är 90 år och ägnar en orolig tanke till vad damen gör ute bland folk i dessa tider.

– Har du varit här innan? Frågar hon damen.

– Här ja. Här har jag varit många gånger.

– Ja men sen vi gjorde om menar jag. 

– Jasså har ni gjort om? Det har jag inte tänkt på, säger damen gravallvarligt.

Hon lyfter blicken och ser sig om lite snabbt men inredningen verkar inte vara i fokus för henne.

– Men du är ju för rolig, skrattar My.

– Jag är bara här för brödet. Jag skulle inte kunna leva utan ert bröd, säger damen; ger My en klapp på axeln och fortsätter rakt mot kassan.

Efter damen passerat inflikar jag att det måste vara skönt att ha så lojala kunder. Särskilt nu när företaget vilar på hennes axlar mer än tidigare och det är svåra tider att vara företagare.

– Ja, men jag tror att jag föddes helt utan ängslighet och rädsla, säger hon med en uppriktig ärlighet. Samtidigt är jag en känslomänniska och som entreprenör finns det fördelar i det. Är man luststyrd i motsats till att vara pengastyrd, då kan det hända många roliga saker. Jag vill tro att man vågar satsa mer som känslomänniska.

Detta blir extra tydligt när man tittar på hennes målningar som pryder allt från t-shirts till pins inne i kiosken. Där återkommer uppmaningar om att omfamna livet och inte vara ängslig. Det är lite svårt att förstå hur det kan bubbla ut så mycket kreativitet ur en enda person, men det verkar finnas mycket kraft kvar än i det där batteriet hon har inom sig. Och tivolikiosken blir som en fin tavelram inom vilken hon kan visa upp alla de olika delarna – allt från bullbak till inredning till måleriet.

”Tivolikiosken ska lysa som en stor fyr här borta”


Brev från mamma

– Min mamma gav mig en akvarellåda när jag var nio år och när hon satte en pensel i min hand visade det sig att jag kunde måla, säger hon.

Tyvärr hann mamman dock inte se dotterns framgångar. Hon gick bort bara några månader innan My var med på tv första gången – vilket var det som drog igång karriären för några år sedan. Men My är övertygad om att hennes mamma hade varit en sådär odrägligt stolt förälder om hon levt idag.

– I den senaste boken har jag med ett brev som mamma skrev till mig. Hon var inte så känslosam och berättade aldrig hur hon kände om något, så jag tänkte att om jag får henne att skriva ett brev så kanske hon kan få ur sig lite känslor den vägen. 

Hon minns speciellt en del av brevet som ganska bra förklarar platsen vi befinner oss på nu: ”Du var ett barn som älskade starka färger, glitter, pärlor. Kanske var det dina första cirkusbesök som la grunden till ditt färgstarka skapande du alltid tagit dig för.”

– Det var lite som att mamma redan visste vad som skulle hända, säger hon eftertänksamt. Men sanningen är kanske istället att jag har konstruerat detta för att allt ska passa ihop: att jag skulle ha mitt eget tivoli här.

Text: Daniel Kämäräinen


Läs mer om My här: myfeldt.se


Läs också: https://vame.se/hall-i-hatten-staffan-persson/