Karins tid är nu!

0
758
Karin Bertling är en erfaren skådespelerska med mer än 60 produktioner i bagaget. Foto: Viktor Dunér.

När nya äventyr lockar runt hörnet och yrkeslivet inte har något bäst före-datum, då är det inget som stoppar en – inte ens en pandemi. 83-åriga skådespelerskan Karin Bertling från Mellbystrand är under vintern 2020 aktuell med inte mindre än fyra projekt.

Med tanke på att detta varit ett minst sagt prövande år för många kan jag inte hålla mig från att öppna med att fråga denna väldigt aktiva 83-åring hur året har varit.


– Oförskämt bra, säger hon med seriös min. Efter inspelning av serien “Kärlek och anarki” skulle jag egentligen till Stockholm för eftersynk i april. Men det löstes bra genom att jag kunde spela in det i en studio i Laholm istället. Hela året har jag haft att göra, och det har bara fortsatt. När kalendern blev tom för några veckor sedan gjorde jag och fotografen David Guvå en kortfilm på teckningsmuséet i Laholm. Jag är så tacksam för att kunna vara kreativ hela tiden.

Ja kreativiteten är det då inget fel på. Under vintern 2020 är Karin aktuell med en roll i internationella serien “A Discovery of Witches” på HBO. Hon spelar även med i svenska serien “Kärlek och anarki” av Lisa Langseth som har premiär på Netflix den 4 november. Hon planerar lansering av egna kortfilmen “Thank you bye bye”. Och som om inte det var nog har hon precis släppt singeln “Vill inte höst nu” på Spotify, vilket är en fortsättning på samarbetet med Lars-Åke “Snus” Svensson.

–Jag har alltid varit väldigt aktiv, berättar hon. Det var någon som sa till mig att skillnaden mellan mig och andra är att när jag får en utmaning då bara packar jag min väska och åker, det är inte så mycket snack om saken.

Danmark och Mellbystrand

Det är inte bara i yrkeslivet som väskan har packats. Som tonåring var det enda hon tänkte på var att gå på teaterskola. Nyutexaminerad därifrån träffade hon den danske arkitekten Poul Arnt Thomsen och flyttade direkt till Danmark. Där bestod yrkeslivet av teater och egna shower som sångerska. Men när äktenskapet tog slut efter 25 år och hon ville tillbaka till Sverige, så blev Mellbystrand den nya hemvisten. Där väntade föräldrarnas gamla sommarhus på henne.

– När jag flyttade till Mellbystrand så sa jag till mig själv: inga djur, inga krukväxter. Det går tillbaka till den där tanken att kunna sticka iväg när som. Om de ringer och frågar om jag kan vara i Prag imorgon, så säger jag bara – javisst.

Jag påpekar att det låter som att hon valt bort vissa saker för att kunna fokusera helt på det här yrkeslivet. 

– Inte medvetet. Det har varit mer en känsla av att jag inte förstår allt det där andra i livet. När jag var liten var det så mycket jag ville uppleva så jag gjorde det ensam. Jag gick på kurser, föreställningar och konserter helt själv och kände aldrig att det var något konstigt med det. Jag kan ibland undra nu varför jag var ensam så mycket då, samtidigt har jag insett att jag klarar mig bäst så här, när jag inte är beroende av någon eller något.

Och så var det det där drivet, som hon säger alltid har funnits med henne.

– När jag precis hade flyttat till Mellbystrand gick jag på a-kassa, och då var det så att man kunde få sin jobbresa betald om man hittade jobb någon annanstans. Så jag letade upp vartenda teatergig jag kunde hitta uppe i Stockholm. Det slutade med att arbetsförmedlaren sa “Karin du ruinerar oss – det finns ingen annan kulturarbetare här som rövar oss på så mycket pengar som du”. Men det var ju enda chansen för mig och det ledde också till att jag fick stora roller på teatrarna där uppe.

Har varit mycket naiv

För Karin verkar det inte finnas några hinder alls i vägen för skaparlusten och behovet att få ut sin konst. Det får en att undra om hon hittat en helt egen våglängd i livet eller om det ligger någon annan hemlighet bakom.

– Jag har varit jättebarnslig, säger hon med ett skratt. Det har aldrig slagit mig att något skulle vara svårt eller problematiskt. Jag har kört mitt race och det tror jag varit en fördel för mig. 

Hon ser mig allvarligt rakt i ögonen.

– Jag har varit mycket naiv. Jag har verkligen gått på smällar. Folk har lurat mig på pengar och allt möjligt men jag har bara traskat på. Det här är nog de mest blå ögon som finns, säger hon, pekar på sig själv och skrattar. Men jag tror också att den där naiviteten är en stor del i att jag fått så mycket gjort.

Karin Bertling har medverkat i långfilmerna Bitch Gabriel Klint och Operation Ragnarök
Bitch, Gabriel Klint och Operation Ragnarök är några av alla de filmer Karin Bertling medverkat i.

Tillvaron hon har skapat sig i Mellbystrand har onekligen gett utrymme för all den här kreativiteten. Förutom skådespeleri, musik och manusskrivande, målar hon också.

– Ja, det har jag gjort länge och har massor med bilder liggande i huset. En idé jag har istället för att ställa ut på galleri, är att köpa ett partytält och sätta upp det ute på garageplatsen. Så får folk komma hit och titta och lägga en slant om de vill köpa något – no ambitions liksom.

Du gör väldigt många olika kreativa saker. Vad är roligast?

– När skådespeleriet lyckas då är det magiskt. Men den bästa stunden i allt är under arbetets gång, vad man än gör. När jag är klar med en roll i en film så slänger jag mitt manus och oftast ser jag inte heller filmerna eller läser intervjuerna. Det är gjort för andra, inte för mig. Men att jobba det är roligt.

En dröm kvar

Trots hundratals roller bakom sig erkänner hon att det finns en stor yrkesmässig dröm kvar.

– Det jag allra helst skulle göra är en roll med djup förankring i en äldre kvinnas liv. Något att riktigt bita tag i. Jag har gjort så mycket biroller – inget ont om dem, det är vad hela min karriär bygger på. Men en lite större roll vore ändå väldigt roligt.

2017 fick hon prova på just detta, när hon vid 79 års ålder fick huvudrollen i brittiska filmen “Let Me Go”. 

– Man spelar som bäst när man är en underdog, säger hon. Det blev min lycka där borta, att ingen förväntade sig något av mig. Jag spelade mot Juliet Stevenson som är en ”Shakespeare skådespelerska” som hade en image att upprätthålla och något att bevisa. Då kunde jag istället bara vara i min bubbla och helt gå upp i min roll.

Trots mer än 60 år av erfarenhet är det fortfarande inget som kommer gratis och hon återkommer igen till vikten av att vara så driven.

– Konsekvensen för mig idag är att det inte händer någonting om inte jag tar tag i det själv. Det är ingen som gör något som hjälper mitt projekt utan att jag också har något att erbjuda.

Hon berättar om en idé som tyvärr blivit till något av en börda med tiden. En sagoberättelse för barn som hon vill göra i form av en kortfilm. Men som tyvärr haft svårt att väcka intresse hos filmkonsulenterna. 

– De förstår inte hur genialt det är, skrattar hon. 

Så blir hon snabbt allvarlig igen.

– Samtidigt kan det komma något bra ur att ett projekt blir liggande ett tag. Ett nej kan göra att man kommer på en ny vinkel och det kan bli bättre i nästa version. Nu när vi pratar om det känner jag att känslorna kommer tillbaka – jag ska nog ta tag i det igen, säger hon och man riktigt ser hur ny energi föds i de där blå, naiva ögonen.

Text: Daniel Kämäräinen

Läs också: https://vame.se/my-feldt-och-tivolikiosken-en-aktur-i-livets-karusell/

Skriv ut