”Min treåring hade kunnat måla det där.” En klassisk replik som har yttrats otaliga gånger när folk stått framför en tavla som till synes bara verkar innehålla några ostrukturerade penseldrag. Men vad tavlan visar är inte nödvändigtvis det intressanta.
Stora namn som Edvard Munch, Pablo Picasso och Jackson Pollock har banat vägen för den moderna konsten. När konstnärer började porträttera vad de kände snarare än vad de såg, tog konsten en vändning.
– Det är intressant hur vi nu har kommit så pass långt att människor kan acceptera färgkladd som något fint. Vi måste inte förstå allt utan kan ta till oss det ändå, säger Peter Wahlbeck, som sedan många år verkat som konstnär.
Vi befinner oss i Peters studio och galleri, som sedan en tid tillbaka tillfälligt huserar i vad Halmstadborna mest förknippar med Halmstad Bokhandel, som gick i konkurs tidigare i år. Väggarna är prydda med Peters konst av varierade storlekar.
– Allt som hänger här är inte färdigt, det vet jag inte förrän efter ett litet tag. Jag tittar på dem och känner efter om jag tycker det fattas något, berättar han.
Peter lägger medvetet in små skavanker i sin konst för att göra den mer intressant. Men det är trots allt inte alla som håller med honom.
– När min pappa såg min konst för första gången beskrev han den som om han skulle gått och köpt en fiol, bokat en konsertlokal och satt in en annons i tidningen som bjöd in till fiolkonsert, och sedan suttit där och gnisslat framför publiken en stund, säger Peter med ett skratt och fortsätter: Fast han sa det med glimten i ögat, men det är klart att den här sortens modern konst inte uppskattas av alla. Men man måste förstå att den inte är till för att bli just förstådd.
– Folk som säger att de inte förstår modern konst, brukar jag fråga: Men vad exakt är det du ska förstå? Tavlan föreställer ju inget, det handlar om känslan, förklarar Peter och fortsätter: Är det bättre med en gammal målning på en tjäder som plikttroget hänger i ditt vardagsrum för att den även hängde i dina föräldrars och kanske morföräldrars hem? Vad säger sådan konst dig?
Peters konst består av färgglada, ofta mycket detaljrika, motiv av förvridna människor och/eller djur pryder hans målardukar. Inspirationen hittar han dels genom att bläddra i tidningar men också hos andra konstnärer.
– Jag kan låna friskt från andra verk eller bilder jag ser, precis som en musiker ofta lånar från eller samplar andra melodier. Rita Ackerman är en av mina favoriter. Om jag bläddrar i en av hennes konstböcker dröjer det inte länge förrän jag fått en ny idé, förklarar Peter.
Om ett konstverk blir bra eller ej i slutändan påverkas mycket av materialet det skapas på.
– Det handlar mycket om materialkännedom. Just nu håller jag på att skapa konst på stora glasskivor som ska sitta i entrén i ett lägenhetshus. Det krävs en helt annan teknik än när jag exempelvis målar på plywood eller målardukar. Allt material har sina för- och nackdelar och man väljer det material som bäst passar ens vision av resultatet.
Medan vi pratar med Peter kommer det in ett par från Laholm som håller på att hjälpa honom med att trycka litografier av utvalda konstverk. De går igenom några provtryck och konstaterar att den gula nyansen måste spetsas till lite.
– Litografier är bra, det ger människor chansen att kasta ut den där tjädermålningen och för en billig peng kunna pryda väggarna med lite liv istället, säger Peter.
När Peter inte står i sin studio eller galleri åker han gärna runt till konsthandlare och säljer sin konst personligen. Och självklart står han även på scen och kör stand-up titt som tätt eftersom han även är en rutinerad komiker sedan snart 30 år.
– Jag tror jag är cirka 10 år från att kunna leva på min konst fullt ut. Finrummen har börjat glänta lite på dörrarna men ännu har ingen riktigt vågat släppa in mig. Jag har ett rykte om mig att vara en bråkstake och galenpanna, så galleristerna vågar inte riktigt satsa på mig och samtidigt riskera sitt eget rykte. Men det är bara en tidsfråga. Jag ser ljuset i tunneln, och det är fullt av skavanker, precis så som konst ska vara, säger Peter glatt.
Text: Amanda Hajney
Foto: Viktor Dunér
