Avundas icke kära kollega

891

Det var inte eoner sedan jag blev förälder och kan därför fortfarande se livet som barnlös relativt klart framför mig. Jag kan se “vad ska vi äta ikväll” följt av ett lugnt strosande på Maxi en fredagskväll lyftandes och kännandes på olika kittostar och färdiggrillat i så sakta mak att Skalman hade blivit stressad. Jag kan också se de spontana samtalen på sommarkvällen som lockar med bad och vin och som självklart får ett JA till svar. Och till sist kan jag också se de självömkande sjukdomsepisoderna under en filt i soffan dåsandes framför en fantastiskt dålig serie. 

Med detta klargjort kan jag förstå hur vissa arbetsplatser kan se ut för den barnlöse i februari: som ett tomt ödeland. Ett i en gång i tiden blomstrande kontor med människor överallt som skötte sina arbetsuppgifter efter bästa förmåga förvandlas under ett par månader till något som kan liknas vi skärselden. Ett vacuum där inget är eller kommer att bli förrän dagen då domen kommer. Överdriver jag? Självklart! Vabbruari är ett vider, men en konstant. Vi vet om den och den existerar likt en viktig religiös högtid i kalendern. Vi som fallit för religionen måste också fira den. Eller i detta fall: torka, tvätta, trösta, nässpraya, koksaltslösa, hostmedicinera, förkylningsastmakurera och vätskeersätta den. 

Till er barnlösa som driver runt på tomma arbetsplatser och eventuellt irriterar er på en förvirrad vikarie kan det vara bra att veta att det inte finns någon förälder som inte ligger hemma och faktiskt saknar dig och din spontana och barnlösa uppenbarelse, och arbetet. Som förälder kan man ibland få skämt om att det skulle vara skönt att få lov att ta lite ”semester” i form av VAB. Det är tyvärr sällan någon form av semester infaller. Kanske när barnen ligger med hög feber och man stoppar i dem febernedsättande och hostmedicin man köpt med sig från solsemestern i Thailand kan de finna något lugn. 

Så sitt lugnt i båten, nästa år kommer Vabruari tillbaka. Du barnlöse kommer få stå där med Nina och Carl från bemanningen och krystat kallprata medan micron långsamt räknar ner. Du kommer få lösa lite fler uppgifter och kanske far ett mörker över dig när du tänker på att alla, som av någon anledning valt att föra sina gener vidare, är hemma och “semestrar”. Du kan vara lugn, vi vill inget mer än att komma tillbaka och lyssna på dina semesterplaner med dina trista vänner eller om hur du käkade kvällsmat (några goda korvar och oliver med ett glas rött såklart!) framför Netflix klockan halv nio i gårkväll. Vi saknar er, ni saknar oss. 

text Rasmus Jensen