Kan vi få be om lite hyfs, tack?

216

Jag vill ta en minut och ösa ur min ilska över hur folk beter sig kring allmänna utrymmen. På riktigt. Vi kan börja med människor och ryggsäck. Tänk dig att du ska åka buss, och den är relativt full. Det är rusning. Folk är på väg till jobbet. Då kommer det någon jävel med ryggsäck, och svingar den över ditt ansikte medan du sitter lugnt på din plats – eftersom ryggsäckspersonen behöver stå och ståplatsen uppenbarligen kräver svängrum. Ryggsäcken må kapa näsan på dig som sitter men aldrig fucking någonsin att människan med denna enormt packade säck som om hen skulle på vandring en vecka kan tänkas ta av sig den. Nix. Den är fastklistrad. Vidare kan jag undra över hur folk resonerar kring sin egen andedräkt. Behöver du, på allvar, ta ett djupt andetag – suga in varenda syremolekyl som existerar i ett offentligt, lite trängre utrymme och sedan låta luften vända nere i din tolvfingertarm bara för att sedan liksom flås-andas ut denna över dina medmänniskor? Verkligen? Jag tror fan att du kan andas annorlunda av respekt för andra, helt ärligt. För att inte tala om rökare. Suga in det sista i ciggen djupt, djupt, för att sedan kliva på bussen eller tåget och andas ut ett hav av svart rök över människor som sitter där fridfullt, och uppenbarligen fullständigt ber om passiv rökning. Back the fuck off. Jag vill vidare ifrågasätta män som känner sig tvungna att sära på benen till förbannelse. Som om deras kön fullkomligen totalvidgats och förutom sin påtagliga storlek även smärtar å det grövsta vid minsta beröring – och då syftar jag till beröringen som blir av friktionen från byxorna. Särandets urfader är ännu inte född. Var och varannan dag i kommunala färdmedel stöter jag på dessa män med sina enormt vidgade ben som måste ha flera meter lång slang att försöka stuva undan och ogenerat stjäla utrymmet från övriga. Knip ihop dina jävla ben, och låt oss alla jobba ihop som ett kollektiv när det kommer till utrymmen vi behöver samsas om. Kämpa! 

Text: Jannicke Larsson